Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjällsippa - Fjällvallmo - Fjällvedel - Fjällväxtrabatt - Fjärilar - Fladdermöss - Flamblomster - Flicköga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fjällsippa—Flicköga
469
Fjällsippa, se Dryas octopetala.
Fjällvallmo, se Papaver nudicaule.
Fjällvedel, se Astragalus.
Fjällväxtrabatt. De egentliga fjällväxter,
vilka växa ovan trädgränsen äro svårodlade
och användas därför tillsammans med även
nedanför trädgränsen växande, låga arter.
Det är således växtmaterialet, som utgör
den väsentliga skillnaden på en F. och en
vanlig perenn blomsterlist. Läget för F. bör
vara solöppet. För att växterna skola trivas
nedläggas eller nedgrävas stora naturliga
stenar i rabatten, så att endast deras
överyta blir synlig. De mellanrum som lämnas
för plantorna böra sammanlagt upptaga
lika stor jordyta som stenmaterialet. Väl
dränerad mark och en lämplig
jordblandning utgöra också viktiga förutsättningar
för ett gott resultat. Fibrös grästorvjord,
tillsatt med löv- eller ljungjord samt grus
och sand är god; för kalkälskande växter
inblandas krossad kalksten eller gammalt
murbruk. En F. erbjuder f. ö. möjligheter
att låta varje art få just för densamma
lämpligaste jordmånen, även om detta skulle
erfordra något mer av arbete. Då en hel del
av de lågväxande och krypande arterna
utveckla en blomrikedom, som så gott som
döljer bladverket, bör sammanställningen
göras med viss hänsyn till färgerna. En
fjälläng erbjuder dock en livfullt brokig
anblick, varför en blandning är berättigad,
men då naturen själv undviker dissonanser
böra sådana också undvikas i den med
fjällväxter planterade rabatten. M. K.
Fjärilar (Lepidoptera) igenkännas lätt
därpå att vingarna äro rikt klädda med
stoftfina fjäll. De ha i regel väl utbildade
mundelar, med vilka de upphämta flytande
näring, i väsentlig grad bestående av
blommornas nektar. Dessa insekter medverka
ofta i hög grad till korsbefruktningar.
Fjärillarverna ha tre par korta och ledade ben i
framändan av kroppen. På bakre delen av
denna ha de dessutom högst fem par
vårtlika bukfötter. Förekomma endast två par
sådana, sitta dessa i bakändan av kroppen
och nödga djuren att vid gåendet taga långa
steg. De kallas då mätare (Geometridae).
Större F., som träffas i rörelse under dyg-
Flttonia argyroneura.
nets ljusa timmar, kallas dagfjärilar. Övriga
”storfjärilar” äro (förutom mätare)
svär-mare, spinnare och nattflyn samt ett par
mindre grupper, bl. a. glasvingar. Till F.
hör dessutom en mycket betydande mängd
”småfjärilar”: malar av skilda slag, mott,
vecklare m. fl. Närbesläktade med dessa
små F. äro de mycket stora ”träfjärilarna”.
Se vidare Malfjärilar,
Mottfjäri-1 a r, Spinnmalar, Träfjärilar
och Vecklarfjärilar. A. T.
Fladdermöss (Chiroptera) äro däggdjur,
som förflytta sig genom en fladdrande flykt
genom luften. De äro utpräglade
skymnings-och nattdjur, som under dagen hålla sig
gömda. F. äro insektätare och fånga sitt byte i
flykten, och då jakten alltid bedrives i
skymningen eller senare, har man anledning
förmoda att huvudsakliga födan utgöres av
nattflyn, som vid den tiden av dygnet äro i
rörelse. I vad mån F. kunna anses göra
växt-odlaren nytta är icke fullt utrett. Anträffade
F. torde i varje fall ej onödigtvis dödas.
Nödgas man exempelvis fälla ett träd, som
gömmer på ett fladdermusbo, kunna
anträffade djur mycket väl flyttas till annat
passande gömställe. A. T.
Flamblomster, se Phlox.
Flicköga, se Coreopsis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
