Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
Grundstam
och det gäller att genom försök fastställa,
vilka som ur alla synpunkter äro de bästa,
och om det är nödvändigt att genom
korsningar av befintliga sorter söka
åstadkomma något bättre.
För äpple användes som G.
fröplantor av diverse enklare äpplesorter, och
frö erhålles vanligen från ciderfabriker i
Frankr., där det tillvaratages vid
utpressning av äpplesaft. Dessa fröplantor äro i
allmänhet starkväxande men bli ganska
olikartade och ge följaktligen
jämförelsevis olikartat material. Frö av vildäpple
(Malus silve’stris Mill.) kan också
användas, och man har påstått att detta skulle
giva mera likartade stammar, men
företagna försök ha näppeligen bekräftat detta.
Ibland kan även frö av mera
storfruk-tiga sorter användas. Vid Alnarp har man
fått goda plantor av frö av exempelvis
sorten Bismarck, medan Gravenstein och
en del andra sorter givit dåliga och svaga
plantor. Vid förökning genom avläggning
eller sticklingar blir materialet likartat, och
svagväxande G. ha alltid förökats på detta
sätt. Det är också möjligt att även föröka
lämpliga typer av vildstammar på samma
sätt. Vid den engelska försöksstationen
East Mailing har sedan 1912 arbetats på
att få fram lämpliga typer av G. Man har
sorterat upp materialet i typer, som
förökats på vegetativ väg och provats i olika
länder. Man har betecknat dessa typer med
romerska tal och mera kända sådana äro:
I. Bredbladig doucin, starkväxande
och senbärande; II. Prickig doucin,
synes vara besvärlig att föröka och är
ömtålig för kyla, men ger kraftiga, bördiga
träd; IV. Gul doucin, är lätt att föröka
och har ganska svagt rotsystem; V. Röd
doucin, har rödaktiga knoppar och är
svag i växten; IX. Metzer paradis,
hör till de härdigare och är svagast i
växten av dem alla, kallas även gul doucin och
har sedan länge använts till spaljéträd,
mindre träd för odling i krukor och f. ö. till
små former av senbärande sorter. Alla här
nämnda East Mallingtyper äro av relativt
svag växt och lämpliga för olika slag av
dvärgträd. Följande giva kraftig växt
motsvarande vildstammen: XII, mycket
kraftig; XIII, något svagare än föregående;
XIV, en typ, som växer ungefär som
vildstammen och är en av de härdigaste. —
Stamträd av päron förökas på
fröplantor av enklare päronsorter, ciderpäron, och
fröet erhålles vanligen från franska
ciderfabriker. Även vildpäron (Pyrus commu’nis
L.) kan användas. Till dvärgträd användes
kvitten (Cydo’nia vulga’ris Pers.). Även
härav har man vid East Mailing sorterat ut
vissa typer, som betecknats med bokstäver:
A, B, C, D, E, F, G, av vilka de tre första
framhållas såsom de bästa. C synes dock ha
visat mindre tillfredsställande härdighet.
Icke alla päronsorter trivas på kvitten, och
där G. icke passar för ädelsorten i fråga,
förädlas först på G. en sort som passar, och
på denna sättes i sin tur slutligen den sort
man vill ha. Ett sådant träd kommer således
att bestå av delar från tre olika plantor, och
förädlingssättet kallas
mellanföräd-1 i n g. I de flesta fall är det så att sorter
som icke passa på kvitten helt enkelt icke
växa fast tillräckligt utan brytas sönder.
G:s inflytande på fruktens kvalitet är ett
spörsmål, som framtiden torde komma att
belysa. — För plommon användes i
allmänhet en form av krikon (Prunus
insi-ti’tia L.), kallad ”St. Julien”, och fröet
får man vanligen från Frankr. Den ger
långlivade och sunda träd med djupgående
rötter och få rotskott, men växer ganska
långsamt i trädskolan. Även härav har vid
East Mailing sorterats ut goda typer, som
förökas genom avläggning.
Myrobalanplom-mon (P. cerasi’fera Ehrh.) växer kraftigare
och anses oberäknelig; synes dock i en del
former mycket härdig. Frö erhålles vanligen
från n. Ital. För mindre träd användes ibland
slån (P. spino’sa L.) och f. ö. finnas flera
Prunusarter, som kunna komma i fråga. —
För körsbär användes vanligen fågelbär
(P. A’vium L.) till alla sorter, och man
anser att ljusa stammar från träd med
ljusa frukter äro de bästa. Surkörsbär (P.
Ce’rasus L.) användes ibland för sura
sorter. Den ger mindre träd, och för ännu
mindre buskartade träd av surkörsbär
användes Weichsel (P. Ma’haleb L.) till G. —
För fröplantor sås fröet vanligen ut tidigt
på våren eller också på hösten. Användes
det förstnämnda sättet, stratifieras (se
d. o.) fröet över vintern. En del hårdfröiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
