Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hyacinthus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
Hyacinthus
än detta skett, eljest riskeras att blomman
blir sittande fast nere vid löken, stängeln
förkrymper och bladen ensamma skjuta i
höjden. Skulle någon kruka torka ut, måste
den vattnas, men i så fall för det första
med minst 20° varmt vatten och för det
andra med stor omsorg, så att rötterna ej
av för mycket väta bli sjuka eller vattnet
tränger in i det unga och för direkt
fuktighet mycket ömtåliga skottet. Värmen bör
hela tiden, medan denna drivning pågår,
hållas vid omkring 18°. Då blomstänglarna
börja skjuta i höjden, flyttas plantorna
svalare, så att de normalt få utveckla sig. Nya
lökar intagas varje vecka ända till fram
i jan.—febr., då mörkdrivning är
överflödig, och lökarna sättas direkt i ljuset.
Längre frampå våren, om väderleken är
mild, få hyacinterna, såväl som andra
driv-lökar, ej växa för långt under sin
betäckning utomhus. De böra då hellre flyttas
in för att blomma upp eller ställas ned i
kalla, råttfria källare för att om möjligt
hållas tillbaka. Vid drivning av hyacinter i
boningsrum ställas de inplanterade
lökarna på ett vindskontor eller i en källare, där
de täckas med jord eller i brist härpå med
mossa. Då de intagas i rummen hållas de
alltjämt i mörker, antingen genom att
höljas över med strutar av svart vaxpapper
eller på annat sätt. De få ej komma i ljuset
förrän blomstängeln släppt löken, vilket är
lätt att känna genom bladen: sitter den
kvar, kännes skottet jämtjockt hela vägen,
men har den släppt, kännes en liten rund
fördjupning på skottet omedelbart ovan
löken. Vattnet i glaset får ej beröra löken.
Viktigt är att temp., vanlig rumsvärme om
17 å 18°, hålles jämn hela tiden.
De till drivning bästa sorterna äro först
och främst den sedan årtionden använda,
rent vita ”ITnnocence”; vidare ”Bismarck”,
ljusblå; ”Gertrude”, rosenröd; ”Victor
Emanuel”, mörkrosa. Härtill komma ”Arentine
Arends”, vit; ”Dr. Lieber”, mörkt blå;
”Moreno”, skär; ”Shotel”, klart porslinsblå,
och ”Yellow Hammer”, intensivt gul.
Frilandshyacinter. För rabatter och
grupper är det tillräckligt att använda s. k.
miniatyrhyacinter, vilket alldeles icke
betyder att de äro småblommiga,utan blott är en
storleksbeteckning för fullt blombara lökar.
Sådana lökar inköpas senast i sept. och
utsättas på en varm och solig plats i god,
ny-grävd men ej nygödslad jord. De sättas så
djupt att deras spetsar stå 7—8 cm. under
jordytan och på ett avstånd från varandra
av omkring 15 cm. — I regel tarvas ingen
täckning annat än möjligen tidigt på våren
för att icke blommorna skola lockas fram
alltför tidigt, innan våren stadgat sig. Man
täcker i så fall endast med granris. Sedan
lökarna blommat slut och fått stå kvar så
länge som möjligt, grävas de upp och
läggas att torka i luftigt rum, ej i solen. När
de torkat, putsas de rena från gamla rötter
och bevaras svalt, torrt och skuggigt tills
de åter skola utplanteras. Deras förnyade
blombarhet, vilken alltid blir tvivelaktig
andra och följande år, är i hög grad
beroende på hur länge på försommaren lökarna
fått stå kvar i jorden, innan de upptagits.
Att låta dem stå ute året runt duger
alldeles icke, enär de då ej erhålla den vilotid
i absolut torka, som de fordra. Vackra
sorter för fritt land äro: vita: ”Grandeur å
merveille” och ”La Grandesse”; ljusblå:
”Bismarck”, ”Grande Maitre”, ”La
Pey-rouse”, ”Queen of the blues”; mörkblå:
”King of the blues” och ”Marie”; röda:
”Etna”, ”La Victoire”, ”Roi de Beiges”;
rosafärgade: ”Gertrude”, ”Lady Derby”,
”Queen of the pinks”, ”Rosea maxima”
(blek); gula: ”Duc of Malakoff”, ”King of
the yellows”, ”Obelisque” och ”Sonora”.
Förutom dessa trädgårdsformer av
hyacinter odlas det också några arter, vilka
hos oss äro mest användbara på stenparti.
H. amethy’stinus L. är en spansk, 10—20
cm. hög art med vackra, graciösa klasar av
ljust blå blommor, hos var. alba, vita.
H. azu’reus Baker., Medelhavs!., liknar
något en pärlhyacint med blå, doftande
blommor i täta axlika klasar. H. cilia’tus
Cyr., Sydeur. 25—30 cm. hög med
grönspet-siga violetta blommor i kägelformig klase.
H. roma’nus L., Medelhavsl., blir 30 cm.
hög och har vita blommor. Den förr i tiden
allmänt drivna, särdeles välluktande och
eleganta, numera alldeles bortglömda
”romerska hyacinten” (”Romaine blanche”)
har icke med denna art att göra, utan är
en mycket småblommig form av H.
orientalis. Ovannämnda arter av H. planteras i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
