Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kaktusodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Kaktusodling
Årsgren av
Phyllo-caetus, delad i fyra
sticklingsbltar.
C. nycticalus och C.
serpen-tinus. För Echinocactus,
Echinopsis, Rebutia m. fl.
användes Echinopsis
multi-plex; för Opuntia användes
Opuntia spathulata och för
Epiphyllum stammar av
Peireskia. Det bör vara en
viss jämvikt mellan
underlag och stickling. Ofta
är vackrast om underlaget
endast är några cm. högt.
Till ympar måste användas
unga och saftiga delar;
gamla, förhårdnade eller
vedartade duga ej. Vidare
böra snittytorna hos såväl
ympen som underlaget
såvitt möjligt vara av samma
storlek, så att
kambium-ringarna (se d. o.) passa ihop.
Kan så ej ske, bör i alla fall
underlagets snittyta under inga
förhållanden vara mindre än ympens, men väl kan
det vara tvärtom. Är nämligen ympen
mindre, så placeras den vid ena kanten, så att
så stor del av kambium som möjligt föres
samman. Den övriga delen av snittytan på
underlaget läkes snart och överdrages av
ny hud. Såväl underlag som ymp skäras med
en mycket skarp kniv tvärs av, varefter de
omedelbart föras tillsammans, som ovan
sagts. Därpå bindes ympen fast med ullgarn
eller gummisnoddar, som är bättre än bast.
Garnet snos i flera omgångar omkring
ympen och ned om krukans botten, så att
ympen kommer att sitta fast och stadigt utan
att klämmas. Vissa smalstammiga ceréer
Opuntiablommor. Foto Axel Fors.
kunna kilympas på vanligt sätt.
Naturligtvis måste snittytorna hållas väl rena, så att
inga främmande partiklar, sandkorn e. dyl.,
komma emellan. Vidare böra de
omsorgsfullt skyddas mot vatten eller fukt under
den tid, de ännu ej vuxit samman. Ymparna
pläga ofta redan efter en vecka ha vuxit
samman, under förutsättning att
snittytorna väl passat samman och ympningen
företagits vid en tid, då plantorna äro i sin
livligaste tillväxt.
Plantering och vård. För att
kunna rätt sköta de många olika arterna av
en växtfamilj, som är spridd från de
nordligaste delarna av Nordam. till de sydligaste
delarna av Sydam., är det rätt nödvändigt
att studera deras förekomst i naturen, så
att odlingen av dem i möjligaste mån blir
en efterhärmning av deras naturliga liv.
Att så i detalj redogöra för de olika
arternas anspråk är endast möjligt i
facklitteraturen, till vilken hänvisas. I korta drag
skall här nämnas det viktigaste vid deras
odling. Praktiskt taget kan man ur
odlings-synpunkt skilja på tre grupper av kaktéer:
1. P e 1 a r - eller klotkaktéer, vilka
äro xerofyter ss. de flesta Cereus med
närstående släkten, Echinocactus,
Echinoce-reus, Echinopsis, Mamillaria och Opuntia,
som alla ha uppsvällda och köttiga
kroppar och äro ökenväxter. Klotkaktéernas
kroppsbyggnad visas i här närstående
teckningar av Echinocactus och Mamillaria.
Av båda framgår tydligt hur viktigt det
är även för den köttigaste kaktusväxt att
den underhålles med vatten, så att dess
köttmassa ej torkar in så att kärlsträngar
och med dem förbundna areoler, d. v. s.
knoppar, eller axiller, blomknoppar,
skrumpna och vissna. Denna köttmassa utgör
givetvis också ett effektivt skydd för växten
under torrperioder. 2. Klättrande
och bladkaktéer, till största delen
epi-fyter, vilka ss. en del arter av Cereus,
vidare Epiphyllum, Hariota, Phyllocactus,
Rhipsalis sakna blad i vanlig bemärkelse
men ha vingade och bladlika grendelar,
mindre köttiga än de föregåendes, och i
regel bilda luftrötter samt äro
fuktighets-älskande. 3. Kalljordskaktéer, vilka
i vårt land uthärda vintern på stenpartier,
intill murar o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
