Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalkning - Kalla - Kallbänk - Kallhus - Kallmur - Kallus - Kalmia - Kalmus - Kalvleka - Kambium (Cambium), kambialring - Kamäxing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Kalla—Kamäxing
Kalmia latifolia.
K. gynnsam verkan, men den behöver ej
vara så riklig att neutral reaktion uppnås.
Uppgift om kalkningsbehovet kan erhållas
mot viss avgift efter insändande av
jordprov till någon kemisk station. K. behöver
visserligen ej utföras årligen, men en
gynnsammare verkan uppnås, om sådan
jordförbättring äger rum jämförelsevis ofta
och med måttliga mängder, än om den sker
sällan och med användning av stora
mängder kalk åt gången. Den bör ej företagas
samtidigt med tillförsel av naturliga
gödselmedel. Det är av stor vikt att kalken vid
utspridning fördelas så jämnt som möjligt.
E. J.
Kalla, se Zantedeschia.
Kallbänk, se Drivbänk.
Kallhus, se Växthus.
Kallmur, se Mur.
KalluS (Callus) är benämningen på den
sammanhängande massa, som bildas, när en
fanerogam växtdel såras, av de intill eller
i sårets närhet liggande levande cellerna.
En avskuren stickling får sålunda inom
kortare eller längre tid kallusbildning över
snittytan, som vanligen hos örtartade växter
helt och hållet täckes av denna, så
småning
om förkorkade massa. Från kallusmassan
utväxa hos sticklingen nya rötter och stundom
även skottknoppar. Genom dylik
kallusbildning söka växterna även läka andra
uppkomna skador. Hos vedartade sticklingar
och ympkvistar formar sig kallusbildningen
runt snittytan, utgående från
kambialring-arna (se Kambium) och täcker endast
den yttre huden och mellanliggande skikt
under det att själva den inre veden torkar i
snittytan och förblir obetäckt. Samma är
förhållandet vid barkskador på vedartade
växter. Olika växtslag visa olika
benägenhet att bilda kallus, vilket har en stor
praktisk betydelse då det gäller valet av sätt att
vegetativt föröka resp, växter.
KaTmia L. (Ericaceae), Nordam., Kuba. Ett
fåtal arter skönblommande buskar, av vilka
några äro städsegröna. Ej härdiga på
kalljord, men drivas ofta i blomning i växthus,
ungefär som Rhododendron. Särskilt är
arten K. latifolia lämplig härtill. De
hemköpas från Holl. som färdiga, knopprika
buskar. K. angustifo’lia L. har vackra,
kvastlika klasar av rosafärgade blommor. Flera
varieteter finnas, ss. var. ca’ndida, vit, var.
pu’mila, mycket lågväxande, var. rubra,
mörkröd. K. latifolia L. blir ända till 2 m.
hög, grenig med avlånga, glänsande,
mörkgröna blad och utomordentligt vackra,
vitrosa blommor i stora, flocklika klasar i
toppen av fjolårsskotten. K.polifo’liaWangenh.
(K. gla’uca Ait.) liknar en Andromeda och
blir blott 30—40 cm. hög med rätt stora
ljusröda blommor i maj—juni. På mycket
skyddade platser i Skåne kan K. latifolia
övervintra utomhus med en god täckning över
rötterna. Övriga K. skötas som
Rhododendron i krukor.
Kalmus, se Acorus.
Kalvleka, se Caltha.
Ka’mbium (Cambium), kambialring,
visar sig hos de vedartade växterna som en
smal ljus ring mellan ved och bast vid ett
tvärsnitt på stam eller rot. Denna
kambialring är en med alstringsförmåga utrustad
cellvävnad, genom vars verksamhet stam
och rot hos de dikotyledona växterna få sin
tillväxt i tjocklek.
Kamäxing, se Cynosurus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
