Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orchidaceae
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39G
Orchidaceae
Terrestra orkidéer. T. v. Epipactis palustris, t. h.
Orehis incarnatus.
der utom de arktiska. Alltefter deras
levnadssätt åtskiljas de i tre större grupper,
nämligen: 1. Saprofytiska arter, vilka
äro bleka, nästan klorofyllösa, och växa i
skogarna mellan ruttnande blad, och vilka i
högsta grad äro beroende för sin livsföring
av de med dem i symbios levande
rotsvamparna. Dessa arter, av vilka en, Epipo’gon
aphy’llum Gm., växer i Sv., odlas icke, ehuru
försök ha gjorts; 2. Terrestra, vilka äro de
verkliga jordarterna inom familjen och ha
förmåga att själva uppta och bereda sin
näring. Många av dessa arter ha underjordiska
knölar eller krypande ofta rätt tjocka
jordstammar, i vilka de i båda fallen lagra näring
för kommande tillväxt. Hit höra våra
vildväxande orkidéer samt många vackra trop.
sådana, ss. Paphiopedilum, Phajus m. fl.;
3. Epifytiska, vilka utgöra det avgjort
största antalet arter och vilka ofta felaktigt
benämnts parasiter. De äro i tropik, typiska
träd- eller rättare barkbebyggare, vilka
använda den skrovliga, ojämna barkytan på
träden att fästa sina rötter vid. De äro i
allmänhet utrustade med ansvällda
stamdelar, kallade bulber (egentligen
pseudobul-ber), vilka hos olika arter antaga mycket
olika former, från små ärtstora, runda knölar
till fotslånga, spolformiga, klubblika eller
slankt ormlika stammar, eller de bli mycket
stora och tjocka, päronformiga, äggrunda,
kantiga eller släta o. s. v. Dessa orkidéernas
bulber gå ut från en gemensam krypande
stam och utbilda sig inom det från
stammen uppskjutande årsskottet. Bulberna
uppbära i spetsen växtens blad. Från de
yngre bulbernas bas utvecklas blomstänglar
och luftrötter. Även bulblösa epifyter
finnas inom O. och dessa ha i allmänhet
kraftigt utvecklade, tunglika blad, oftast
köttiga eller tjockt läderartade. Till de odlade
epifytiska arterna av O. räknas de för
avskärning vackraste arterna jämte deras
hybrider. Sådana äro bl. a. Cattleya, Laelia,
Odontoglossum, Oncidium, m. fl.
Blommorna hos familjens arter äro
tre-taliga, i det att blombladen äro sex,
sittande i två kransar. Bladen i den yttre
kransen, ”sepalerna”, äro ofta lika varandra,
under det att den inre kransens tvenne
sidoställda blad, ”petalerna”, äro
inbördes strängt lika, men det tredje nedre
(i knoppen övre) blombladet, läppen,
’Ta-bellum”, är i hög grad skiftande till
utseendet hos de olika arterna. Då en
blomknopp är färdig att slå ut, vrider sig
fruktämnet hos de allra flesta arterna ett halvt
varv, varigenom blombladen få den
nämnda inbördes ställningen. Utskjutande mellan
de båda petalernas fästpunkter och sittande
mittöver läppen äro blommans könsorgan,
pistill med därå fästade ståndarknappar,
sammanvuxna till en könpelare eller
”colum-na”. Denna blommans ömtåligaste del är
oftast skyddad dels av de till ett rör hopvikta
övre flikarna av läppen, ss. hos Cattleya och
Laelia, dels av de nedåt- och framåtböjda
petalerna, ss. hos Lycaste, dels är den alldeles
blottad som hos Miltonia, m. fl. Hos pelaren
är att skilja på tre delar, nämligen
märket, oftast en nedsänkt, klibbig yta, samt
ståndarknappen och till sist ”mössan”, den
lösa kapuschong, som sitter på pelarens spets
och, skyddande pollenkornen, innesluter
dessa i två eller flera av tunna hinnor åtskilda
kammare. Hos vissa arter lossnar denna
mössa, då blomman är befruktningsduglig,
och öppnar sig i nedre kanten. Hos andra
arter däremot lossnar icke mössan, förrän
den genom yttre våld — en insekts
inträngande i blomman — rubbas ur sitt läge, då
den ofta blixtsnabbt avfaller samt
pollenmassorna falla ut och fästa sig vid insekten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
