Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rondeletia - Rosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
Rosa
Rondeletia odorata var. Gbgs Trädg.-för. Foto Hzn.
sättas på bottenvärme. De planteras i god,
porös löv- och drivbänksjord samt hållas i
18—20° värme under växttiden men svalt
och jämförelsevis torrt under vilotiden.
Innan plantorna börja växa på våren,
skäras de rätt hårt ned på förra årets grenar
och omplanteras. För att behålla en god
form på dem måste de under våren toppas
in, dock ej senare än emot slutet av maj.
Rosa L. (Rosaceae), ros. Så långt tillbaka
i tiden som man överhuvudtaget vet något
om odlade växter har rosen varit
människornas mest uppskattade blomma. Den var
omtalad redan i den äldsta forngrekiska
litteraturen och avbildningar av rosor har
man funnit på gamla silvermynt, vilka
stamma från tider flera tusen år f. Kr.
Under den romerska kejsartiden
förbrukades rosor, som man redan då kunde
framställa året runt genom olika
drivningsmeto-der, i sådana mängder att uppgifterna
därom synas otroliga. Sålunda uppges att vid
en enda festlighet flera hundra tusen rosor
kunde förbrukas. Man ”vadade i rosor till
knäna” och under hela festen ”regnade
rosenblad” över gästerna. Vid tiden för Kristi
födelse funnos redan en mängd varieteter
av rosor i odling, enligt Plinius. Det var
en-kelblommande sorter, halvfyllda, helt fyllda,
enfärgade, strimmiga o. s. v. Efter
romar-väldets slut upphörde rosodlingen så gott
som helt och hållet. Det som räddades av
rosor från den tiden var ej mycket,
överflödet av dem under den hedniska tiden
hade bragt dem i vanrykte; man hade
”vältrat sig i rosor och laster”, hette det, varför
de under den första kristna tiden icke längre
ansågos vara någon kärlekens symbol så
som tidigare. En ringa mängd rossorter
fingo dock en fristad inom
klosterträdgårdarna. Men först inpå 1300-talet synes
rosodling åter ha kommit i gång särskilt i
Frankrike. Sortantalet var dock alltjämt
ringa. Egentligen är det först i början av
förra århundradet, 1813—1820, som man
finner flera arter och varieteter beskrivna,
och under senare delen av samma
århundrade kommo alla de sköna trädgårdsrosorna
slag i slag, för att under vår tid ytterligare
i oerhörd grad ha berikats. Och denna
ökning av rossorter har ej endast gällt
trädgårdsformerna, hybrider och variationer i
oändlighet, utan också en stor mängd
omkring sekelskiftet och inpå 1920-talet från
As. införda nya arter med varieteter.
Släktet R. består av ett obestämt antal
arter buskar, hemmahörande i den nordl.
temp. zonen, några även i den subtrop.
Arterna äro alla mer eller mindre taggiga, ha
oftast ett risigt växtsätt, parbladiga blad
med uddblad och stipler; hos ett fåtal äro de
städsegröna men i regel avfallande.
Blommorna äro regelbundet femtaliga med 5
(hos R. omeiensis 4) blomblad och 5
foderblad, samt i regel många ståndare, som hos
de enkla blommorna bilda en tät pensel,
utgående från det fördjupade krukformiga
fruktämnet, vilket som moget växer ut till
ett s. k. nypon. Blommorna, som äro stora,
i regel välluktande, vita, gula eller röda i
alla nyanser, sitta ensamma eller i
ställningar av olika form, oftast i greniga
kvastar. Uppgifterna om antalet arter äro
mycket olika. Somliga botanister vilja
inskränka antalet till c:a 30, andra räkna till 4 000.
Någon fullkomlig överblick av släktet har
man icke lyckats nå. Redan Linné synes ha
stått mycket spörjande inför detta släkte
och skriver bl. a. om dem: ”Det tycks mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
