Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - C. af Wirsén: Skönliteratur - Samlade Dikter af Josef Julius Weksell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNLITERATUR.
231
"Godnatt!" — "godnatt!" de sade,
Förstulet blicken brann, —
Och båda något glömde
För evigt hos hvarann.
Till sist anföra vi den älskliga dikt som kallas
Marssnön.
Den svala snön derute faller
Och täcker marken mer och mer;
De lägga sig, de hvita stjernor,
I hvarf pä hvarf längs jorden ner
Håll slutet än, o vår, ditt öga:
Sof godt i blid och vänlig snö: —
Dess mägtigare skall du blomma,
Dess rikare skall sen du dö.
Huru gerna skulle man icke velat få en liknande önskan
uppfylld med afseende på författaren sjelf! Men hans genius
brådmognade, och hans sång "blommade" tilläfventyrs äfven
derföre mindre "mäktigt" än annars skulle varit fallet.
Wecksells sorgespel Daniel Hjort är oss en gammal
bekant. Det är ett godt och förträffligt arbete. Tydligen har
förf. haft Hamlet för ögonen, och mycket i huvudpersonernas
karakter, påminner härom; likaså en situation, i hvilken Sigrid
Stålarm förekommer. Måhända kunde man anmärka
motstyc-ket, att det mera är hos Katri än hos Daniel Hjort sjelf det
pathos framträder, som skalden åsyftat, likasom äfven att
kostymen i allmänhet är för modern och hertig Karls figur
ej fullt så kraftig, som man hade önskat. Men den yttre
kostymen betyder verkligen ej allt, och hvad Daniel Hjort angår,
så är han genom sitt förräderi just den, som ådrager sig värsta
skulden, samt fläckar det i viss mon rena och berättigade
motiv, som manar till nedbrytande utaf det välde, som i Claes
Flemming haft sin råaste och kraftigaste försvarare. Det
vackra och ädla, som lifvade en del af Sigismunds anhängare
till trohet mot hans person, låter författaren klart framstå;
men han visar på samma gång det egentligen tragiska äfven
i denna rigtnings målsmän, då han t. ex. låter den käcke
Stålarm göra adeln och det finska folket till likabetydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
