Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSKLAND, FRANKRIKE. OCH SVERIGE. 411
förrän deras trådar voro afskurna genom ett våldsamt snitt,
ett sådant som förändrade sjelfva grundvalen för den
hittillsvarande maktställningen. Just detta, att Frankrike vågade
räkna på att ännu en gång få föra krig med blott en af de
tyska staterna, under de öfrigas neutralitet, bevisar, att
traditionen om herravälde öfver Tyskland på Frankrikes sida
lefde i hela sin kraft. Just detta åter, att Frankrikes
uppmaning till neutralitet af Sydtysklands stater besvarades med
en krigsförklaring, bevisade, att tiden var inne för att med
ens göra slut på söndringens traditioner i Tyskland. Det var
ju en synnerlig skickelse, att just Frankrike skulle få slå detta
slag för Tysklands enhet.
Man må derför också använda aldrig så mycken konst
för att göra troligt, att kejsar Napoleon aldrig velat något
ondt mot Preussens eller Tysklands gränser, att han aldrig
varit den tyska enheten obevågen, och att tyskarnes tal om
fransmännens rofgirighet och öfvermod blott varit uttrycket
af deras egen retlighet och dåliga samvete; ett skall man
aldrig kunna förneka, och det är at.t sjelfva Frankrikes
hållning under dessa sista år, med dess svaga och dock
anspråksfulla inblandning i Tysklands politiska utveckling, med dess
tal om skydd för Sachsen, skydd för Mainlinien, ersättning
för Sadowa o. s. v. varit ett hot mot Tyskland och en
erinran om det förflutna, som icke kunde föra till något annat
än en sammanstötning. Grefve Bismarck har efter 1860 års
krig uttalat denna öfvertygelse i de ord, han vid segerfesten
yttrade: "mine herrar, vi skola få slåss en gång till för att
befästa denna seger-; och det torde väl ej kunna förtänkas
den statsman, som i främsta rummet ville Tysklands enhet
eller eröfring, huru det nu än må benämnas, att han väl
beredde sig på att föra detta oundvikliga krig mot Frankrike.
För oss, som i Frankrikes anspråk endast se ett
oberättigadt foster af en sekelgammal och onaturlig politik, är en
sådan beredelsc ingenting annat än det mest berättigade
sjelfförsvar. Men om nu äfven hos Grefve Bismarck och
Preussens konung skulle hafva uppstått en verklig längtan efter
ett sådant krig, en otålighet att en gång för alla göra slut
på allt dylikt tal från Frankrikes sida, och till och med en
beräkning att just genom en sådan strid göra Tysklands en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
