Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Han Forssell: Tyskland, Frankrike och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. . 415
statskropp, eller der det för en stat så starka behofvet af en
naturlig gräns kommer i strid med de verkliga gränserna för
det samhällets språk och kultur. Ett enda exempel är i det
senare fallet för oss nordboar temligen upplysande. Vi talade
för några år sedan om att "nationalitetsprincipen" gaf
Danmark rätt att behålla Slesvig till Eidern, ehuru det visst icke
kunde nekas, att en stor del af Slesvig till språk, kultur och
böjelse var starkt tyskt. Här åberopades, utom historiska
rättsanspråk, äfven den rätt, som isynnerhet en liten nation
måste taga i anspråk, att till bevarande af sin egen nationalitet
behålla allt hvad den eger af makt och skydda sina naturliga
gränser. Men tyskarne kommo ock med
nationalitetsprincipen, den språkliga nemligen, lade dertill i vågskålen hvad de
kallade historiska rättsanspråk, och slutligen svärdets rätt. Nu
tala de i sin tur om "nationalitetsprincipen", när fråga blir om
det nordliga Slesvig, och förstå derunder, äfven de, rätten till
en förmånlig gräns. «
Men theorien syftar hos de tyske lärde på något ännu
vigtigare. De taga fasta på den satsen, att rätts- och
statsgemenskapen är en väsentlig faktor i nationernas lif och att
densamma visat sig duglig att bilda nationalitet. Har detta
skett i de tider som flytt, hvarför skulle det icke kunna ske
äfven nu? Hafva mäktiga statsorganismer lyckats att af små
stammar bilda nationer, hvarför skulle ej stora till stater
organiserade nationer hafva rätt, såsom de hafva makt, att
draga smärre nationer eller delar af nationer in i sin
språk-och kulturgomenskap genom att påtvinga dem sitt statslif?
Svaret härå blir lätt jakande för dem, som en gång vänjt
sig vid att hemta sin rätt af makten; — men alla
obegränsade revolutioners eviga straffdom står då också för dörren
i en fullständig rättslöshet.
Ty om sålunda än den ena, än den andra faktorn af
dem, som konstituera en nations lif, användes för att
upphäfva den historiska rätten eller det bestående, hvar
stannar då tillämpningen? Det är ögonskenligt att om
"nationalitetsprincipen" blifver enväldig och icke erkänner någon
annan rätt än sin egen, kan från dess premisser hvilket våld
som helst blifva rätt. Den skapar en eröfringspolitik,
mycket förfärligare än den gamla dynastiska, derför att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
