Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - J. W. Arnberg: Arbetarefrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBET AREFRIGAN.
477
icke anses tillräckligt. Att tvinga de arbetare, som äro nöjda
med sin aflöning och sina arbetsgifvare, att öfvergifva arbetot
och underkasta sig kanske bittra försakelser för ett ändamål,
hvilket de ogilla, är och förblifver ett anfall på andras frihet,
som icke kan försvaras utan godkännande af den gamla
satsen, att ändamålet helgar medlen. Lika sannt är äfven,
$tt föreningarna stundom öfvat ett dylikt tryck äfven på sina
egna medlemmar. Här, såsom vanligen i med republikanska
institutioner men ringa politisk uppfostran begåfvade stater,
herrskar nämligen ofta despotiskt, ehuru under de mest
demokratiska former, ett fåtal, och det har otvifvelaktigt
inträffat, att denna styrelse dikterat eller låtit majoriteten
diktera åtgärder, som de bättre medlemmarne i tysthet ogillat
och suckande åtlydt, endast emedan de icke vågat revoltera,
och som, utan att vara af nödvändigheten betingade, föranledt
stora lidanden utan motsvarande fördel.
Icke mindre sträng förkastelsedom förtjena de hos flera
föreningar öppet framträdande och erkända bemödanden att
dels minska arbetets produktivitet, för att dermed bereda rum
för flera arbetare, och dels hindra arbetarnes konkurrens, för
att möjliggöra högre aflöning. Såsom exempel i det förra
afseendet kan anföras den ofta framträdande fientligheten mot
användandet af nya arbetsbesparande maskiner eller bättre
produktionsmetoder, äfvensom mot den flitige och energiske
arbetaren, som icke vill i de öfrigas intresse inskränka sitt
arbete till det mått, som i allmänhet kan anse^ motsvara
arbetsgifvarnes billiga fordringar. Särskildt har man ansett den
allmänna oviljan mot stycklönen såsom en yttring af denna
mo-delmåttans ovilja mot den öfverlägsna arbetsamheten och
intelligensen, och såsom särdeles karakteriserande för hela
andan inom arbetareföreningarna. I det senare afseendet förtjenar
att anmärkas den ofta hörda fordran på inskränkning till ett
ringare antal af lärlingarnes mängd. "Vi hafva användt en
lång tid, säga arbetarne, för att lära oss vårt yrke, och vi
fordra nu med skäl att kunna hederligt lifnära oss deraf, att
icke genom nykomlingars konkurrens se vår arbetslön
förminskad." Af samma beskaffenhet är äfven sträfvandet att
utesluta qvinnorna från deltagande i sådant arbete, som för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
