Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - —v—: Svenskt Språk och Rättstafning (Rydqvist: Svenska språkets lagar, Hazelius: Om rättstafningens grunder)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522 SVBNBKT 8PBÅK OCH BÅTTSTAFNING.
höja principlösheten till princip. Vi hafva i det föregående
antydt den motsägelse, i hvilken R. råkat till sina förut uttalade
påståenden, och hänvisa läsaren härom till Hazelii
sammanställning af R:s åsigter förr och nu (Om rättst. gr. sid. 130
—135). Här vilja vi särskildt fästa läsarens uppmärksamhet
vid följande ofvan delvis citerade ord af Rydqvist (s. 483):
"men lika fåfängt och orätt vore, att återtaga ett gammalt
bruk, som befunnits otjenligt, och måst i många fall
öfvergifvas, just derföre att det ej mer uttryckte det rådande
talet". Men nu är det väl för hvaije tänkande människa
klart, att, om det är orätt att återtaga ett gammalt af
något skäl otjänligt befunnet bruk, så är det ock rätt att
aflägsna ett bestående bruk, om precis samma skäl att
förklara det otjänligt förefinnes. Och detta är ju här
uppenbarligen fallet, då grundskälet till de föreslagna nya
förändringarna är, att det gamla skrifbruket icke mer uttrycker det
rådande talet. Detta och intet annat är hvad den fonetiska
stafningens anhängare påyrka. Eller skulle väl R. verkligen
vilja påstå, att ett såsom otjänligt erkändt bruk eger rätt att
bestå, därför att det består? Läsaren märke väl, att här
ej är fråga om sättet för dylikt bruks aflägsnande — ty
därvid är man allmänt ense om att anbefalla varsamhet —
utan frågan är om ett bruk bör aflägsnas eller icke,
då det af bägge parterna och på samma skäl
förklaras otjänligt. Här synes oss framför alt framlysa, att
den ståndpunkt, på hvilken Rydqvist stält sig i denna fråga,
står så i strid med sig själf, att den ej längre är en
ståndpunkt, utan en alt efter omständigheterna flyttbar stridsvagn.
I några spridda fall har Rydqvist själf förordat ändringar
i det gällande skrifbruket. uDet bör tecknas ega, hemta ...
kerna eller kärna [smör, icke tf er na] ... utländing [icke [-nytändning],-] {+ny-
tändning],+} länstol... tordyfvel" m. fl. Om dessa förändringar,
af hvilka de flesta äro berättigade dels ur ljudenlighetens, dels
ur språkriktighetens synpunkt, yttrar nu R.: "den med ett
penndrag omärkligt gjorda rättelsen är ingen till förfång, ingen
blir derpå lidande utom missbrutet." Men nu ansåg också
mötet, att dess föreslagna förändringar, som likaledes göras
med ett penndrag, stundom icke ens det, icke skada någon
annan än missbruket. Hvarföre skola de då så häftigt
bekämpas? Svaret på denna fråga ligger i — den anda och
ton, som genomgår Rydqvists skrift. Här vilja vi fatta oss
mycke* kort, ty vi kunna icke hjälpa, att vår naturliga
rättskänsla och våra åsigter om formen för en vetenskaplig
polemik här komma i strid med den odelade aktning och
beundran, vi egnat och fortfarande skola egna den högt förtjänte
•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
