Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
STRIDEN OM KRISTI GUDOM. x
sanna och egentliga verkligheten, ntan blott en ofullkomlig
form, hvarunder denna verklighet framträder i rummet. Den
sanna verkligheten är den inre och ändliga, hvilken utgör ett
sammanhängande helt eller ett system af idéer. Men, ehuru
Plato sålunda skilde mellan det sinliga och det andliga och
fattade det senare såsom det konstitutiva och väsendtliga
elementet i allt verkligt, så gick han i sin analys dock icke
tillbaka till sjelfmedvetandet såsom enheten i den andliga
verklighetens mångfaldiga momenter. I följd deraf blef denna
enhet för Plato förborgad eller visade sig för honom såsom ett
obekant något. Man har ock derföre med rätta sagt. att
Platos idéverld icke är ett system af ideela subjekter eller
personligheter, utan ett system af ideela objekter eller ting.
Ty med ting, i motsats till personligheter, menas i allmänhet
ett vara, hos hvilket vi visserligen förnimma vissa qvaliteter eller
bestämningar, men ej känna den reela enhet, som för dem ligger
till grund. Denna (objektiva) karakter hos de platonska
idéerna visar sig såväl hos de ändliga idéerna som hos sjelfva
den absoluta idéen, hvilken hos Plato får namn af det godas
idé (to aya&ov). Denna idé skall nemligen i sig förena
både varandet (ovgCct) och vetandet (vovg), men i dvva[icg
vara upphöjd öfver begge. Med hvad denna öfver varandet
och vetandet upphöjda enhet i sig sjelf är, upplyses ej, och
det godas idé eller det absoluta förvandlar sig sålunda —
mot Platos innersta intention — till en abstrakt enhet, till
en substans, som har varandet och vetandet (ovaca och vovg)
till sina attributer. Utöfver detta negativa begrepp om det
absoluta kommer den antika philosophien i sjelfva verket icke,
och dess Gud kan sålunda rätteligen kallas "den okände
Guden". Detta gäller äfven om den judiska neoplatonismen eller
judiskt-alexandrinska philosophien, hvilken i det platonska
systemets högsta (i sig sjelf obekanta) enhet trodde sig
igenkänna Judarnes Jehovah. Philo förklarar nemligen, att alla
positiva predikater äro inadeqvata, för att uttrycka Guds
egentliga väsende, och att, på grund deraf, Gud är den
outgrundlige, obestämbare, namnlöse, hvilken är upphöjd till och med
öfver det goda, sanna och sköna och om hvilken vi blott
kunna veta, att han är, men ej hvad han är. Men, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
