Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - C. W.: Skönliteratur - Bäckström: Dramatiska Studier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91 skönliteratur.
standom smärtsam tendens, en vemodig reflexion gömmer sig mellan
samtalets rosor. Att, såsom en samtida gjort, kalla stycket i falsk
mening sentimentalt, derför att det tilldrager sig på en kyrkogård,
är ett allt för barnsligt infall, för att behöfva uppmärksammas.
Men "Första Maju lider af konversationsstyckenas vanliga svaghet,
den nämligen att sakna spännande och intresserande handling.
Det vemodiga innehållet utöfvar härigenom, oaktadt dialogens
förträfflighet, en viss slappande inflytelse, som finheten i känsla,
skönheten i den stämning, som utbreder sig öfver det hela, ej
mäkta tillintetgöra. Härtill kommer äfven, att Arthur, genom det
sätt, hvarpå han fördrager den väl tecknade Herberts beteende,
förefaller allt för vek och oinanlig för att intressera. Han får alltjämt
taga emot förebråelser, och står nästan som en skolgosse inför
någon myndig Mentor. Maria är deremot en vacker och tilltalande
gestalt, hvarvid kan anmärkas, att författaren i allmänhet synes
lyckligast i sina qvinnoflgurer, hvilka genom ömhet, gratic och en
likasom aflyssnad natursanning i uttryck blifva verkliga, lefvande
individer och inga obestämda hyper-romantiska drömbilder.
Då man genomläst de båda nu anförda styckena, skulle man
nästan tro, att deras författare hade sitt egentliga mål på det
lyriska området, och att ban, ehuru visserligen lycklig i
framställningen af mindre dramatiska taflor, dock äfven inom dessa tilldrager
sig mesta sympatierna genom egenskaper, som icke äro strängt
betecknande för den dramatiske skalden, utan visa öfver på det
subjektiva känslolifvct med dess ömhet och färgrika innerlighet,
der de yttre bilderna få cn mera sjelfständig tillvaro såsom blotta
incitamenter eller anledningar till den rika lyriska känslans rörliga
spel. Men då man tager i betraktando "Evas systrar" och "Fången
på Kallö", blifver man villrådig om riktigheten af ett sådant
omdöme; ty jemväl ur strängare och mera uteslutande dramatisk
synpunkt äro dessa två skapelser synnerligt förtjenstfull. Den
teaterbesökande allmänheten har redan betygat sin tillfredsställelse med
dem bägge, och den som i studerkammaren återläser dem, skall
endast underskrifva publikens dom eller till det mesta söka förklara
det berättigade i densamma. Några antydningar må här vara nog.
Hvem skulle i sjelfva verket ej med välbehag åskåda "Evas systrar",
denna lilla "interiör", der de komiska små förvecklingarna mellan
de oskyldigt afundsjuka systrarna upplösas i den gemensamma
vårglädjen öfver den lycka, hvilken så förtjent tillfallit den yngling,
som var deras förhoppningars föremål? Taflan eger en blid fägring,
som är oskuldens, ett intresse, som är det harmlösa skäm ets och
det älskliga behagets. Lifvet i smått förklaras här i det mildaste
löjes solljus; användningen af vis comica är för ändamålet just så
modererad som den borde, och de komiska figurerna, af hvilka den
gamle adjunkten är halft rörande, äro så naturliga, att vi igenkänna
dem, eller tycka oss göra det, från vår egen erfarenhet. Det är
säkerligen mer än en, som känner tårarne vexla med löjet vid dessa
älskliga bilder. Det finnes möjligen andra, som med flliströs skep-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
