Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Pontus Wikner: Om betydelsen af en Svensk öfversättning af Plato
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om betydelsen ap en svensk öfversåttning ap platon. 135
tanken skall rikta ett fast och öppet öga på det personliga lifvets
innandömen, der i sjelfva verket allt det försiggår, som för
menniskan är afgörande i hennes ställning till Gad; här är fråga om
en djap, allvarlig och sveklös sjelfkännedom.
Det fans i forntiden en man, hvars lifsuppgift det var att
predika en sådan sjelfkännedom. Denne man var Sokrates. På
hans tid hade kulturarbetet hos verldens mest bildade folk kommit
till en mycket kritisk punkt. De uppfostrande makterna hade
förlorat den omedelbart bindande auktoriteten, och den uppfostrade
hade fått en aning om sin egen sjelfbestämningsrätt. Man hade
gjort sig pjelf den betydelsefulla frågan: hvarföre hemtar jag normen
för mitt sätt att tänka och handla från dessa utifrån sig
påträngande makter af gammalt religiöst åskådningssätt, af gamla
politiska institutioner, af fäderneärfd sed, af allmän mening och
öfvertygelse; och hvarföre icke lika gerna låta allt detta rätta sig efter
mig sjelf? Hvarföre icke hos mig sjelf söka alltings mått, då det
ju i alla fall är omöjligt att med full rätt och säkerhet disponera
öfver några andra mått än sina egna? När denna fråga var gjord,
kunde hon ej mer nedtystas; hon fordrade sitt svar. Ett svar
fick hon i sofistiken: menniska, du är verkligen alltings mått;
verkligheten är just och jämnt det, som du i dina växlande intryck
tycker den vara; och det rätta är det, hvartill du har lust och
förmåga. Detta svar innebar upplösningen af hvarje objektiv
förbindelse, hvarje allmängiltig theoretisk eller praktisk lag, och
upphäfde derjämte sig sjelft, försåvidt det ville hafva sagt någonting,
som för alla skulle vara giltigt. Då kom Sokrates. Hans svar
lydde så: menniska, du är verkligen alltings mått; men det är icke
dina flyktiga tycken och hugskott, som uttrycka hvad du i sanning
är; i ditt eget inre har du en gudabefryndad natur, en källa för
eviga sanningar och heliga band; derför, vänd din klara och
ogrumlade tanke inåt, låt hans ljus falla öfver den inre verldens
helgedom: känn dig sjelf!
Sokrates’ lif och död var alltigenom en illustration till detta
delfiska bud. Men icke hann Sokrates att i ljuset framdraga alla
det inre lifvets skatter, att nämna dem vid 4eras rätta namn och
att ordna dem till ett harmoniskt helt. Det var Platon, som åtog
sig det arbetet. Och för det arbetet var han utrustad med alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
