Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - A. Flodman: Två författare från 1840-talet: (C. A. Wetterberg: Samlade Skrifter.) A. Blanche: Samlade Skrifter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
två författare från 1840-talet.’ 261
och af pikanta och öfverraskande vändningar är der tillräckligt.
Men — vi nödgas utsäga det — dessa förtjenster ersättas, ja til
och med öfvervägas, af motsvarande fel. I detta fall nämna vi i
första rummet en viss brist på idealitet, som i dem alla, med
undantag möjligen för Flickan i Stadsgården, gör sig gällande.
De äro nog roliga och behagliga, men någon uppenbarelse af
lifvets högre lagar finner man der icke. Upplösningen vinner icke
heller genom en konseqvent utveckling af handlingen sjelf, utan
denna senare hjelpes fram mot sitt mål af än en, än en annan s. k.
Deus ex raachina. Såväl inre som yttre sannolikhet sätter sig förf.
öfver, deri, som i flera andra fall, följande mönstren från
Frankrikes romantiska literatur. Från dem har han också låuat en stil,
som förefaller oss alltför epigrammatiskt tillspetsad, för att vara fullt
naturlig, och derför äfven något litet slappar läsarens
uppmärksamhet. Med det förenämda undantaget äro samtliga hans romaner
verkliga sensationsstycken, som hvimla af gräsligheter. Märkvärdigt
nog väcka dessa dock icke det intryck af fruktan, som säkerligen
dermed afsetts, hvarvid vi dock åter göra ett undantag för de första
scenerna i Banditen, som äro tecknade på ett verkligt gripande
sätt. Det har alltid förefallit oss, som skulle dessa skräckbilder ej
vara fullt allvarligt menade; åtminstone är förf:s godmod så stort,
att, äfven der ohyggligheterna äro så hopade, som fallet är i slutet
på Vålnaden, efterlerana de dock aldrig något varaktigt intryck.
Häri kan ligga både en förtjenst och ett fel, dock äro vi böjde att
anse det för en svaghet hos förf., när han en gång gifvit sig in
på det hemskas område, att han med sina skildringar derifrån ej
vinner den åsyftade effekten. Imellertid hafva Blanche’s romaner
nog, äfven de, gjort lycka hos mängden af naiva läsare och
läsarinnor. De fabulöst starka bofvarne, som förekomma i alla hans
romaner under namn af Stark, Stork, Broms, Ros och Simon,
äfven kallad Hvita Björnen, hafva utgjort alla skolgossars på én gång
förskräckelse och förtjusning. Till och med den qvinliga banditen
Anna Jolantha Bränner har visst egt sina beundrare, liksom
Armand Cambon, ehuru på vida bättre grunder, haft sina.
Ehuru Blanche^ romaner utgöra rätt digra volymer, anse vi
dem likväl på ofvannämnda skäl för den minst betydande delen af
hans författareskap. Sonen af Söder och Nord, såsom varande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
