Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - A. Flodman: Två författare från 1840-talet: (C. A. Wetterberg: Samlade Skrifter.) A. Blanche: Samlade Skrifter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
två författare från 1840-talet.’
265
literära kritikens domväijo. Det gick med Blanche, som med så
många andra, hvilka egnat sig åt_ästetiska sysselsättningar:
hunnen till lifvets middagsdöjd, nöjde han sig ej mera med att vara
den glade skämtaren, som, hvar han fann det, gisslade det löjliga
och lumpna, utan sökte ett mera positivt mål. Oberoende, som
han var, väcktes han nu till benägenhet att mera omedelbart verka
för realiserandet af den nya tidens idéer på det politiska och
sociala området. Men det var ej genom tendensiösa literära
produkter, utan från tribunen som han deltog i det stora arbetet
derför. År 1859, första riksdagen efter valbarhetens utsträckning inom
det forna borgarståndet, utsågs Blanche med största röstantalet till
en af hufvudstadens representanter, bland hvilka han sedan
framgent hade sin plats, och var han vid sin död medlem af Andra
kammaren. Om Blancke’s förmåga och verksamhet såsom riksdagsman
kan mycket sägas både för och emot, men här är ej platsen dertill.
Utan tvifvel var han i saknad af den ihärdighet och de
detaljkunskaper, af hvilka den praktiske statsmannen måste vara i
besittning; han var en de stora principernas man, som lemnade
lösningen af frågan "huru" åt mindre fantasirika och mera arbetsamma
in genier. Men just derför var Blanche bland alla dessa nyttans
aktningsvärda målsmän en välkommen och berättigad representant
för det ideela. Hans tal var en frisk flägt, för hvilken småsinnets
många betänkligheter ofta läto upplösa sig, vare sig han med
ironiens dissektionsknif sönderdelade dem och uppvisade deras intighet,
eller i känslans rika språk satte emot dem en högre sanning, för
hvilken de måste falla till föga. Det var dessa egenskaper, som
gjorde Blanche till en så populär talare, såväl från riksdagsbänken
som vid andra offentliga samlingar. Han uttröttade ej genom
någon långtrådig bevisning; med några få ord, en sprittande replik
eller en glänsande antithes, förstod han att blixtlikt träffa sina
åhörares sympatier och gifva ett uttryck åt deras känslor. Och
kunde han också dervid någon gång af sin rika fantasi förledas att
skjuta öfver sitt mål, förlät man det gerna, glad öfver att någon
fans, som vågade rigta högt.
Liksom Blanche’s lustspel äro hufvudsakligen gjorda att ses,
så voro ock hans tal framför allt egnade att höras. Det låg något
särdeles anslående i hans föredrag, som till och med nästan för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
