Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Aug. Quennerstedt: Om Darwinismen, (Darwin: Arternas uppkomst genom naturligt urval: Rolle: Darwins lära)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM PAB W1NISMEN.
493
fladdra kring som lösa ßärilar, de skola arbeta med samma säkra
taktmessighet som maskinens kugghjul. — Det säger sig sjelft, att
hade vi redan nu allt detta i ett klart öfverskådadt sammanhang,
så vore också vetenskapen färdig, och det vore visserligen orimligt
att begära, att den med ens skulle blifva detta; men så pass
allvarligt få vi väl taga fordringen, att de fakta vi känna, de må nu
vara få eller många, skola utan tvång foga sig in under de gifna
synpunkterna och ur dem få en efter tidens lägenhet
tillfredsställande förklaring. Att Darwins theori verkligen i det stora hela
motsvarar sådana fordringar, derpå tviflar naturligtvis också ingen af dess
anhängare. "Intet faktum inom den organiska naturen", säger en
redan förut åberopad auktoritet, "är numera oförklarligt, ehuru
visserligen många ännu äro oförklarade."*) — Af brist på tid?
"Vår okunnighet är så djup, att vi ej ens veta huru ovetande
vi äro". Det är ej för blotta kontrastens skull jag ställer dessa af
theoriens egen upphofsman mer än en gång upprepade ord vid
sidan af de nyss citerade. Det behöfver esj vitna om brist på
sym-pathi med den ödmjukhet, som ligger i detta öppna erkännande, om
man här skjuter det åt sidan såsom obehörigt. Ty så uppriktigt
menade orden än i allmänhet må vara, så likna de dock i det
omedelbara sammanhang, hvarur de äro tagna, allt för mycket en
undflykt. Det gör ett eget iutryck att stöta på dylika utsagor — och
jag skulle kunna citera många af denna art — midt under
utvecklingen af en lära, som lofvar oss att spåra lifvets gång tillbaka till
de första steg det tog, utan att de synas i det hela hafva på
allvar rubbat tillförsigten, att de invecklade frågornas rätta lösning
verkligen var funnen. Tvärtom — och det är detta, som så ofta
stöter tillbaka en läsare, som kanske redan kände sig till hälften
vunnen af de framlagda bevisen — just till denna ovetenhet
appellerar Darwin nästan såsom till ett bevis i sista hand, der de andra
brista; när betänkligheterna ånyo börja hopa sig, hänvisar han
dertill med en stundom öppet uttalad försäkran, att om vi nu äro mera
ovetande än vanligtvis antages, så böra också många af dessa
betänkligheter fullständigt försvinna.*1") Detta med sådan tillförsigt
♦) Häckel, Morph. I. p. 101.
**) I inledningen till Animals and Plants p. 13 återfinner man
ordagrant denna konklusion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
