Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - W. Bolin: Ett nytt filosofiskt system (Hartmann: Philosophie des Unbewussten)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
886 ETT NYTT FILOSOFISKT SYSTEM.
henne till grund liggande vilkoret upphör. Hvad hon är blef verl-
den genom - det .omedvetna;-men ’ då detta oaffåtligt” verkar för att
i medvetandet gifva sig sjelf en motvigt, måste dennas beständiga
tillväxt ändtligen öfverväga och dermed också upphäfva den mot-
satta kraften. :
. Sådan är, i sina allmännaste drag, den Hartmannska läran. Då
dess upphofsman äfven lägger en synnerlig. vigt på det innerliga
samband, hvaruti densamma befinner sig till den nyare, resp. tyska,
filosofins förnämsta systemer, återstår ännu, att gifva en kort öfver-
blick af den sidan i Hartmanns verksamhet.
, - Alla mer eller mindre strängt till Kant sig anslutande läror
hafva hitintills stått isolerade, alla med anspråk att vara det rätta
uttrycket af hvad Kant eftersträfvat, men icke genomfört. Med
detta anspråk fö!jer en fiendtlig hållning dem emellan. Synner-
ligast Schopenhauer, hvars läror gifvit mann den vigtigaste
impulsen. försummar icke att beskylia Fiehte, Schelling och Hegel
för charlataneri; dock har äfven sämjanp mellan desso tre sistnämde
ingalunda varit exemplarisk. Hegel trodde sig veta bättre hvad
Fichte och Schelling i tiden eftersträfvat men ej utfört, hvaremot
Schelling i sein tur lika ifrigt protesterade, som Fichte &å sin sida
hade gjort, då Schelling på sitt vie velat beriktiga och förbättra
Fichtes filosofi. Det Hartmannska systemet uppgifver sig förverk-
liga hvad Schelling i sin sista period, som hittills föga bifvit appmärk-
sammad, tydligen eftersträfvat. Dessa starkt med mystiska elemen-
ter försatta teoremer visar Hartmann stå i en så nära frändskap till
Schopenhauer och Hegel, att deras läror, låvgt ifrån att vara oför-
enliga, måste gälla såsom hvarandra förfullständigande motsatser.
I denna anda hafva nämda läror blifvit adopterade af Hartmann,
hvars omedvetna” blott sammanfogar dem till ett enhetligt helt.
För Schopenhauer är viljan det enda reela, som har "veriden< till
sin uppenbarelse; hos Hegel åter är verlden produkt af tänkandet.
Bägge dessa tolkniogar förena sig hos Hartmann, enligt hvilken
vilja och föreställning städse äro oskiljaktliga. I och med denna för-
soning af Hegel och Schopenhauer beriktigas i väsentlig mån den
filosof, som af de förnämste tänkarne efter Kant blifvit anlitad till
undvikande af de ensidigheter och luckor, som: vidhäfta den Kan-
tiska läran, — nämligen Spinoza. Denne härledde veriden eller
naturen ur en enda "substans, som förklarades verka medelst
tvänne "attributer", tanke och utsträckning, det förra således ut-
tryckande ett ideelt, det senare ett reeit element... Hartmanns
<omedvetna” uppgifrer -sig vare samma "sabstans’, med den skilnad,
blott, att hvad Spinoza betecknat såsom "utsträckning" erhåller en
bestämdare formuleriog i uttrycket ”viljas. ’Tänkes denna samma
vilja utbredd till en oändlighet på hvarandra inverkande centra med
eget sjelfständigt sträfvande, hvilket enligt Hartmann är det första
upphofvet till veridens förhandenvaro, så finnes. tillika ew tydtig
anslutning till Leibniz system,-en omständighet genom hvilken den
Hartmannska läran äfven träder i förmedlande beröring med de för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
