Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Carl Gustaf Malmström: Det Pommerska kriget och Fersens Memoirer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET POMMERSKA KRIGET OCH FERSENS MEMOIRER. 499
under kriget i Frankrike 1870. Under krigets gång blef det bättre;
när Svenskarne fingo tid på sig kunde äfven de bilda lätta trupper,
som icke utan framgång kunde täflta med de preussiska.
Svårare att afhjelpa voro de olägenheter, som hade sin grund
i statsförfattningen. Sverige var en slags ämbetsmanna-republik,
och ämbetsmännens rättigheter voro bland de ämnen, som med
största ömhet vårdades vid riksdagarne. Man hade kommit derhän
att anse innehafvande tjenst såsom en art af egondom, som ingen
behöfde afstå, äfven om han förlorat den duglighet, som tjensten
kräfde. Så fick den ålderdomsbrutne generalguvernören i Pomern,
riksrådet Löwen, sitta qvar på sin plats under kriget, ehuru han
der icke kunde göra något annat än då och då med sin myndighet
störa de befälhafvande generalernas anordningar. Så blef Ungern
Sternberg öfverbefälhafvare, icke derföre att man ansåg honom för
den kraftigaste och dugligaste, utan emedan han var den främste af
generaler i tjenst, och dot kunde hafva väckt missnöje att gå honom
förbi"). Rosens befäl var ett steg utom ordningen; det lyckades
icke väl, och sedan lät man öfverbefälet gå i tur. Under de tvister
med K. Adolf Fredrik, som förorsakats af hans godtyckliga utnämningar
utom förslag, hade man kommit till att fastställa tjensteåldern såsom
den enda befordringsgrunden. Tjenstebetänkandet af år 1756 hade
uttryckligen förklarat befordran för en "rättighet", som endast ge-
nom ämbetsfel och försummelse af skyldigheter kunde förverkas.
Långt ifrån att utgå från statens rätt och nyttan att draga största
möjliga fördel af en utmärkt mans öfverlägsna egenskaper genon
att gifva honom ett större fält för sin verksamhet, tänkte man blott
på tjienstemannens förmenta rätt att blifva befordrad i tur och icke
förbigången af yngre kamrater. Så blef all hastig befordran för den
öfverlägsna dugligheten stängd, äfven under brinnande krig, der den
dock hade så många tillfällen att visa sig och så väl behöfde fram-
komma till de främsta platserna. De befälhafvande generalerna in-
sände flera gånger till regeringen recommendationer för officerare,
som hade utmärkt eig. Rådet uppskjöt länge att deröfver besluta;
ändtligen om vintern 1759—60 företogs den kinkiga saken till af-
+) Härvid verkade äfven den beräkningen, att hans utnämning till
öfverbefälhafvare skulle afväpna hans politiska vänner, Mössornas miss-
nöje med kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
