Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|D
Ni, »hade hvart och ett af de tre länderna redan haft sina stordåd
och ärorika minnen», Danmark under Valdemarerne, Norge under
Haralder och Olafer, Sverige under Erik den helige och Birger jarl;
detta kunde ej ha undgått att väcka det nationella medvetandet
till lif. Hvad först Danmark beträffar, så må man ej glömma, att
Valdemarernes lysande tideh-arf ntgör en kort episod af Danmarks
historia, som både föregås och efterföljes af en 100-årig period
af eplittring och svaghet. Hvad Valdemarerne i nationelt hänseen-
de uppbygde, hann mer än väl nedrifvas upder den stormiga pe-
rioden 1241—1340, som slutade med Danmarks fullkomliga upp-
lösning. Huru litet en sådan period af glans och ära har att be-
tyda, om tiden i det hela ej är gynsam för den nationela utveck-
lingen, bevisas bäst af Tysklands exempel. Ottonernas, Henrikar-
nes och Hohenstaufernas rike saknade visserligen ej sina »stordåd
och ärorika minnen», men det oaktadt gick det efter 1250 mer till-
baka än framåt i nationelt hänseende. Så äfven Danmark efter
1241. Huru långt Danmark ännu var från verklig nationell evhet,
visar sig bäst af Skåningarnes exempel. »Stordåden och de äro-
rika minnena» hindrade dem ingalunda att gång efter annan resa
sig mot Valdemarerne och från Sverige inkalla flyktiga pretenden-
ter. Och när de 13382 reste sig mot Tyskarnes förtryck, gåfvo
de sig utan betänkande under Sveriges krona och voro sedermera
äfven efter 1340 trogna undersåtar under Sveriges konung, ehuru
de visserligen, när Valdemar Atterdag kom med härsmakt, ej gjor-
de svårighet att återgå under danskt välde. Saken var helt en-
kelt den, att flertalet af Danmarks invånare ännu på den tiden
kände sig i företa rummet såsom Skåningar, Själlandsfarer, Jutar,
och först i andra rummet såsom Danskar, en föreställning som un-
derhölls genom den skarpa geografiska åtskilnaden, den särskilda
lagstiftningen och det särskilda konnugavalet. Det var förset Val-
demar Atterdags och Margaretas stränga, kloka, välgörande rege-
ringar, som började sammangjuta Danmarks skilda landsdelar till
ett verkligt nationelt helt; och den ärorika, principala ställning
Danmark nu under ett århundrade intog inom Norden, de strider
det måste utkämpa för dess upprätthållande, bidrogo att fullt ut-
bilda det danska folkets nationalmedvetande. |
Vända vi oss8 nu till Norge, så skulle man väl i ett land,
som länge egt en stark, ärftlig konungamakt, ha rätt att vänta en
fastare nationell enhet. Säkert är också, att intetdera af de tre
nordiska länderna på 1200-talet var i detta hänseende så långt
framskridet som Norge. Det hade en gemensam lagstiftning, en
centraliserad förvaltning och en nationell literatur. Men knapt hade
de borgerliga krigen bragts till ända och den politiska enheten
blifvit fullt betryggad, förrän det nationella lifvet började aftyna
och förfallet inträdde. Redan på 1300-talet, under förbindelsen
med Sverige, vidtog denna djupa dvala, hvari Norge försänktes
för århundraden; den förut så starka centralmakten förlamades med
ens, all sammanhållning och allmänanda upphörde, alla intressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
