Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Skönliteratur - Valda Skrifter af O. Dalin af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 | SKÖNLITERATUR.
för dem som för oss, förträfflig, så ofta han jemföres emot dem,
som före honom varit". Äfven Tossin beundrade honom, åtminstone
delvis, och Gustaf den tredje likaså. Deremot var han mindre upp-
buren af Gyllenborg och Leopold, hvilka väl tillerkände honom
vissa naturanlag för lätt rimmande och klart innehåll, men förne-
kade honom all förmåga i hvad de kallade skaldekonst. Den förre
har måttat hugg åt Dalin ej blott i det af E. W. L. i företalet
anförda versparet, utan på flere ställen i sitt "Försök om skalde-
konsten”", der han t. ex. visserligen, efter upprepande i Boileaus
manér af de äldre skalderna, eftergör dennes bekanta: "Enfin
Malherbe vint’", med
»Er sångmö vare pris! Hon skapade Dalin»,
men låter denna pompösa introduktion åtföljas af ackorder, hvilka,
ehuru menade som loford, dock sluta med en corda, hvars tvätyd-
liga vexling mellan tonarterna låter en tyst reservation omedvetet
framträda. Så flerstädes i samma arbete och äfven i den förut
anförda skriften "Anmärkningar om svenska versification". Skar-
past framträder, må hända, denna hans afvoghet mot föregångaren
i företalet till "Vittorhetsarbeten", der han vid tal om Creutz ut-
brister: "Hundra år hafva räknats emellan Stjervbjelm och Dalin
... . Men man skall snarare föreställa sig, att hundra år förflu-
tit emellan Dalin och Creutz, då han likväl utgaf sin ”Atis och
Camilla" vid slutet af den förres dagar". Äfven Leopolds, för öf-
rigt väl skrifna, uppsats om Dalin berömmer honom blott med re-
servation, i jämförelse med föregångarne och såsom ’"natursnille"”,
men finner honom kall och jollrande, hans verser triviala, utan
konst och utan skönhet, hvarför man icke läste dem mera ; ja, "Dalins
poesi var i allmänhet så litet sång, att han sjelf ej kunde finna,
hurn man begynner ett episkt poem med de orden: jag sjunger;
han begynte sin Svenska Frihet sålunda: jag talar, och han hade
rätt, då han så sade". Äfven Franzén följde i sin 1797 belönade
sång öfver Creutz den gängse åskådningen, då han i sjette strofen
utbrister:
»Ville än naturen sin förmåga
Visa inom vinterns zon
I Dalin: hvad var hans snilles låga?
Blott en lusteld vid Lovisas thron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
