Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Björnsson: Sigurd Jorsalfar af —m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 SKÖNLITERATUR.
väcka en känsla af försonlighet, och dymedelst föra honom till frid
och lycka, och att hans ansvarighet för de omisskänliga brott han
begått alldeles afklippes. Den dramatiske hjelten är ej hjelpt med
att han ångrar sig och får förlåtelse. Och dessutom — det finnes
en annan personlighet, hvars djupaste väsen Sigurd särat till döds
genom att använda henne blott och -bart som medel att tillfreds-
ställa en oförklarlig hatkänsla. Den arma Borghild söker förgäf-
ves att vinna förlåtelse af Eystein; han vill ej tala till henne, och
för henne har lifvet sedan blott skam ,och samvetsqval. Låt vara,
att hennes kärlek varit svag, bennes tro på den älskande vacklande;
detta förringar dock ej Sigurds ansvarighet, ty denna faller i dylika
fall tyngst på förföraren.
Men, kan det invändas, om förf. skulle gjort en annan upp-
lösning, så hade han måst vika från sagan. Det kan svaras, att
så har han gjort i alla fall, ty sagan säger tydligen, att det aldrig
blef godt mellan Sigurd och Eystéin, som ock lätt förklarligt är;
och dessutom tyder en sådan antinomi ovilkorligen här på, att äm-
net ej varit lämpadt för denna slags behandling. Det vill ock sy-
" nas, som skulle den oegentlighet i plananläggning, vi här sökt på-
visa, hämnat sig på skalden sjelf, på så sätt att försoningsscenen
otvifvelaktigt är den svagast utförda i hela stycket. Den lider dels
af oklarhet, dels af en viss sentimentalitet — något som man. an-
nars just icke kan förebrå Björnson, — hvilken når sin kulmination
i Eysteins för Sigurds hållning afgörande ord, att ett i lekamlig
måtto brustet hjerta snart kommer att lägga honom i grafven. Så
mycket bättre äro åtskilliga scener gjorda: vi påpeka särskildt den
vackra, ur sagan hbemtade episoden med Ottar Birting, liksom i all-
mänhet hela andra akten bör från scenen taga sig synnerligen väl
ut. Björnsons sällsporda förmåga att individualisera förnekar sig
ej heller här: dialogen har att uppvisa många af dessa på en gång
kraftiga och rörande, en karaktär eller en situation belysande uttryck,
"i hvilka han är en sådan mästare; de här och der förekommande ly-
riska partierna äro af stor fägring. Men alla dessa egenskaper, säl-
lan förenade i så stor fulländning, är man van att finna hos Björnson.
Men — torde förf. slutligen invända, och peka på den efter-
skrift han gifvit sin pjes — Sigurd Jorsalafar är ett "Folkestykke",
och följer derföre friare lagar. Målet har ej varit att skrifva ett
strängt regelbundet drama, utan "et stykke, hvori enhver Alder
og enhver Dannelse skulde kunne tilltales hver paa sin Maade, og
ved hvis Opförelse man derfor ogsaa en stund matte kunde vinde
Samfölelsens Glade". Det är väl dock meningen, att ett Folkestykke
också skall fallla inom konstens område, och vi kunna då fatta
oss kort och säga, att hennes högsta mål är skönhet och intet an-
nat; och konstnärens uppgift: att förverkliga sin idé härom, sitt ideal.
Lyckas han härutinnan, så verkar han ock på folket, i den mån
konstarten och stoffets beskaffenhet det tillåta. Satsen är ej ny,
och det sista århundradets konstutveckling, så i teori som praxis,
har lemnat bevisningen. —M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
