Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - C. O. Nordensvan: Moderna vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfriga vapnen för att en annan gång återkomma därtill; nämnas må endast,
att vår svenska här under nuvarande förhållanden näppeligen torde kunna
rycka i fält med mera än 2 1/2—2 3/4 kanoner på tusen man.
Låtom oss nu i stället taga i skärskådande artilleriets materiel, denna
den vigtigaste faktorn, själfva basen i fråga om vapnets betydelse. Vi
skola därvid finna, att artillerimaterielens utveckling icke varit mindre rask
än gevärens.
I 1870 års krig uppträdde fransmännen med sina
framladdningskanoner från 1859 med tillhörande granater, hvilkas tändrör endast kunde
ställas för sex olika, bestämda afstånd. Tyskarne hade visserligen
bakladdningskanoner, men dessa kunde bibringa granaten endast 300 m:s
utgångshastighet, och granaten sprang blott vid nedslag och verkade allena
med sina icke öfverdrifvet många men onödigt stora sprängbitar. Efter
1870 hafva alla staters artillerier försett sig med nya bakladdande
kanoner — i Frankrike har detta skett till och med två gånger —, hvilka till
följd af dess utmärkta material, gjutstål, vanligen förstärkt med
påpressade stålband, förträffliga bakladdningsmekanism, Krupps rundkil eller
de Banges skruf, och goda konstruktion i öfrigt möjliggjort
utgångshastighetens uppdrifvande ända till nära 500 m., på samma gång
träffsäkerheten så ökats, att t. ex. vår svenska kanon på 2000 m:s afstånd sätter
halfva antalet afskjutna projektiler i en qvadrat af föga mera än en
meters sida. Till dessa kanoner begagnas öfver allt järnlavettage af bästa
konstruktion och sorgfälligaste tillverkning[1].
Till kanonerna användas nu mera icke såsom 1870 endast granater,
hvilkas rör tände vid anslaget mot marken eller mot ett fast föremål,
och hvilka då verkade uteslutande medelst de bitar, i hvilka omhöljet
sprang sönder, och som kastades ett stycke omkring åt alla sidor, för så
vidt de icke fastnade i mjuk mark. Nu fylles granaten närmast inom
skalet af en stapel ringar med bugtig insida, hvarigenom den springer
i en mängd bitar, men denna projektil träder dock allt mer och mer
tillbaka för den efter 1870 införda granatkarteschen, hvilken dock användes
i Sverige redan på de slätborrade kanonernas tid. Denna innesluter i
tunna skal 150—250 små kulor af hårdbly. Till projektilen
begagnas ett s. k. dubbelrör, hvilket antänder sprängladdningen så väl vid
nedslag som vid det afstånd, för hvilket projektilen blifvit »temperad».
Om man t. ex. skjuter mot trupper och funnit afståndet uppgå till 2100
m., temperas röret för detta afstånd, d. v. s. det ställes så, att det tänder
i luften omkring 75 m. framför det på 2100 m. befintliga målet.
Projektilen springer då och de små kulorna fortsätta vägen, spridande sig
så, att den af ungefär halfva antalet bildade nedslagskonen får en större
axel, i skottriktningen, af omkring 150 m. Inträffar krevaden icke på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
