- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Första årgången. 1891 /
57

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - E. G.: Teater-revy

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Il8 TEATER-REVY.



eller tiga, stå, gå eller ligga, hvarje rörelse, hvarje ställning är konst. Fru
Dorsch är mästarinna i att bära kostymen; det alltid konstnärligt beräknade
sättet att föra armarne med den lösa fliken af togan är värdt uppmärksamhet
och beundran, — de medspelandes lika mycket som publikens. Den i plastiskt
afseende så svåra och så mästerligt gjorda scenen, då Hermia springer omkring,
sökande sin älskare, är sedan länge känd och erkänd. Det är god dramatisk
konst ända igenom i denna roll, i talets pathos kanske till och med någon
förkonstling. — Helt annorlunda verkade fru Heintz som Helena. Det var
den naturliga människan, som förnimmer intet af det rollens ande tillhörer l
Fru Hartman som Puck, det är också natur, —ju en det är lyckligare natur.
Hennes rika fond af friskhet, hennes osökta liflighet, förtjusande apparition och
glada humör måste alltid tilltala. Men det kan hända, att en åskådare, under
det han njuter af denna ungdom, intelligens och friskhet, säger för sig själf r
»Tänk om fru Hartman på grund af dessa härliga gåfvor med konst arbetade
fram en riktig »sagopilt», fri från koketteri, fri från alla lustiga backfischfasoner
och — med mera vårdad verssägning i» Farliga tanke!

Bland operans egna artister togo sig herrar Sellergren och Johansson och
fröken Brandt bäst ut, de talade versen ledigt, fast ingen af dem nådde herr
Törnqvists vårdade, kraftfulla deklamation. Herr Olsson, som spelade Spole*
visade i andra akten tydlig fallenhet, men slog som Pyramus öfver på ett
beklagligt sätt. , .

Detta försök att gifva en större talpjes å operan kunde svårligen öfver

hufvud taget ha slagit bättre ut och manar till fortsättning.

*



Hermann Sudermanns »Die Ehre» väckte vid sitt första framträdande i
Tyskland stort uppseende. Ett så själfständigt, inhemskt arbete, så fritt från
sentimentalitet hade man där ej på länge sett. Den dramatiska produktionen
i Tyskland har på senare år företrädesvis bestått dels i komedier, sammansatta
efter franska recept, men oftast upptagande också en dosis tysk klumpighet,
dels i gråtmilda, skakande skådespel, till hvilka Richard Yoss, Adolf Wilbrandt
och konsorter varit författare. Och vi här i Sverige, vi ha troget följt med
under alla dessa år, vi ha setat och sett »Hexmästaren», »Stora klockan»,
»Profpilen», »En droppe gift», »Namnkunniga fruar», »Ett litet troil»,
»Napoleon», »Eva» och många, många flera.

Och så kommer nu ett ungt, originelt, lifskraftigt, verkningsfullt drama,
som till på köpet har ett allvarsord att säga oss. Då är det glädjande att se,
huru väl det mottagits af en lång rad fulla hus. Sedan vi nu i lång tid delat
den magra kosten af dåliga efterrätter, så ville vi nu vara med, när det bjöds
en ordentlig literär spis. Men man trodde visst icke förr, att vi voro utledsna
på dessa »plats sucrés» i fyra akter!

Det allvarsord, stycket vill säga oss, är som bekant: kom i håg, att rätt,
sanning och heder ej äro detsamma för den ena människan som för den andra,,
att i vårt moderna samhälle svalget mellan de olika klasserna är olantligt,
äfven i deras olika uppfattning af dessa »allmänmänskliga» begrepp. Detta har
kallats en farlig lära, och är kanske så; men är den ej sann? I så fall är ju
detta memento på sin plats. "

Konflikten mellan Robert Heinecke och hans föräldrar verkar öfvertygande
sann. Den alstras ej af någon slags undantagsnobless hos Robert, endast däraf,
att han fått en annan syn på tingen, som de aldrig kunna förstå; och han kan
ej längre se med deras ögon. Han är helt enkelt en ganska vanlig,
rättänkande, lagom stolt ung man. ~

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 19 02:24:03 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free