Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater-revy. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Il8 TEATER-REVY.
herrska stämman oeh få lugn i uppträdandet. I dessa afseenden vann hon
före sin senaste studieresa en lysande seger i Francillon, och ett bättre
resultat härutinnan kan hon svårligen nå. Drottningens roll i »Ruy Bias» är en
farlig uppgift for fröken Zetterberg, i synnerhet i andra akten, där hon är den
instängda fågeln, som flaxar sig trött mot burens forgylda stänger och kvider
af ledsnad och längtan. Denna kvidan är farlig. De första scenerna blefvo
trots många fint tänkta detaljer nästan pinsamma genom det ytterst nervösa
spelsättet. Mot slutet af akten, efter Ruy Bias’ entrée (»Det är han» säger
fröken Z. briljant) höjde hon sig i intresse, och tredje aktens stora scen
gjordes förträffligt. I den mån det i sista akten var möjligt uppfatta något från
den mörka scenen, bröt sig hennes breda spelsätt med de stora gesterna för
skarpt mot herr Hillbergs don Salluste, hvars »kraft» består i sammanbitna
tänder och halfslutna ögon. Detta spelsätt gifver herr Hillberg en och annan
effekt till skänks, då han någon gång släpper fram stämman eller slår upp
ögonen till en full blick, men det blir litet långtrådigt, medan han mumlar och
blundar. Herr Palme är måhända den af dramatiska teaterns nuvarande
förmågor, som lämpar sig bäst för tragedien. Han har romantik uti sig, och han
har åtminstone någon rutin i dylika roller. Den i sig själf så föga troliga
tredje akten kunde herr Palme måhända ej göra troligare. Han saknade kraft
i monologen, men så ställer denna monolog ock anspråk! Don Cæsars roll
ligger ej bra för herr Personne, lika litet som öfver hufvud någon roll på
rimmad vers, och utom detta har han egentligen ej den sorts behag och grandezza,
som bör hvila öfver den lättsinnige ädlingen. Så mycket anmärkningsvärdare
är då det resultat, hvartill herr Personnes samvetsgranna arbete i denna roll
fört honom: det visar bäst, hvilken skicklig skådespelare han är. Den, som
endast tänker på Hugos afsikter med figuren, känner sig måhända ej nöjd med
herr Personnes framställning; den, som i billighetens namn besinnar herr
Personnes förutsättningar, har endast aktningsfullt erkännande.
Liksom hela stycket var särdeles omsorgsfullt satt i scen, utfördes
birollerna i allmänhet förtjänstfullt. Herr Hedlund här redan fått den mention han
så väl förtjänat för betjänten i fjärde akten. Fröken Behrens utmärkte sig för
särdeles vårdad och dock naturlig verssägning. Ett oförklarligt misstag har
enligt min åsikt blifvit begånget vid rollfördelningen. Don Guritan,
major-domus vid konungens af Spanien hof, spelas af herr Envall, som väckt
berättigadt uppseende för sitt sätt att gifva ett par mycket drastiska och mycket
»nordiska» komiska figurer, S]änken i »Hårda sinnen» och Michalsky i »Ara».
Enligt min uppfattning får don Guritans roll ej göras komisk, om den ock
verkar litet löjlig. Hans »jag honom stack ihjäl» skall sägas med lika
mycket allvarlig grandezza, som den hvarmed Silva i Hernani visar på porträtten.
Och för en sådan framställning af rollen är herr Envall ej rätte man. Både
herr Elmlund och herr Örtengren hade. varit lämpligare för rollen.
I fröken Zetterbergs andra gästroll i Coppés enaktsdram »Pater noster»
märktes granneliga de rika frukterna af hennes studier. I hela hennes spelsätt
spårade man utländska, särskildt italienska intryck. Men det, som först och
sist bär henne, är hennes egen genialiska blick på rollen med alla detaljer i
spelet, samt hennes förmåga att gifva sig helt i och åt sin uppgift. Den spensliga
kroppen hade ibland svårt att bära upp de stora gesterna, det är den enda
anmärkning jag kan göra inför denna utmärkta skapelse, hvari fröken
Zetterberg visar ett högst ovanligt herravälde öfver sina uttrycksmedel. Detta
märktes bäst på det sätt, hvarpå hon slutade det lilla stycket. De tonfall, med
hvilka hon sade den latinska bönen, voro värda den största skådespelerska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
