Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Harald Hjärne: Lärdomar från Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundlagar. I Finland är visserligen tvånget omedelbart mera tryckande,
men det lönar icke mödan att dölja för sig, att äfven Sveriges press ej
får yttra sig om främmande makter lika fritt som den engelska eller den
tyska, att obefogade reklamationer ej kunna mötas med samma
obesvärade lugn i Stockholm som i London. Det finns blott en väg att något
så när afhjälpa detta missförhållande, men den vill förmodligen hr Palme
icke vandra.
Omsorgen om vår nationella värdighet torde således ålägga oss
någon måtta i våra känsloutbrott. Men det lär ej förmenas oss att »med
kallt blod» betrakta hvad som är på färde i Finland och däraf hämta vissa
nyttiga lärdomar för oss själfve.
Hr Palme har för dem, som icke äro i tillfälle att studera professor
Danielsons bok om Finlands förening med Ryssland, på ett ganska
tillfredsställande sätt utvecklat den finska uppfattningen af storfurstendömets
konstitutionella rättigheter. På grund af sina finska källor har han likväl
yttrat sig med något större devotion, än hvad en svensk författare
behöfver göra, om de olikartade kejserliga manifest och utlåtelser, som spela
en så betydande roll i den finska statsrättens ursprungshistoria. Det är
också skada, att han utan närmare pröfning obetingadt underskrifva (sid.
56) finnarnes allt för nedsättande omdömen om ryssen Ordins arbete. Ordin
är visserligen ingen mönstergiltig forskare, och han skrifver med en skarpt
utpräglad tendens, liksom för öfrigt äfven Danielson å sin sida. Men
Ordins bok är i hög grad lärorik för den, som vill göra sig förtrogen
med ryskt åskådningssätt. Han meddelar också en hel mängd förut
obekanta fakta, i synnerhet rörande 1808—9 års händelser. Danielson har
ingalunda tagit vederbörlig hänsyn till dessa fakta, som, det må
medgifvas, böra vara mer välkomna för svenske läsare än för finske. Här
är dock icke stället att redogöra för det historiska innehållet af Ordins
framställning.
Hvad åter angår den politiska tvistefrågan emellan de ryske och de
finske publicisterna, så finns det alls intet skäl för oss svenskar att utan
förbehåll ställa oss på de senares ståndpunkt. Det är något haltande i
den bevisning, som afser att göra 1772 års regeringsform och 1789 års
säkerhetsakt till det från Sverige afsöndrade Finlands arfvedel. Finnarne
hafva aldrig haft någon rätt till dessa grundlagar annat än såsom
medborgare i Sveriges rike. Låt vara, att Alexander I bekräftade Finlands
»konstitution» (och att han gjorde det med berådt mod, kan ej af
ryssarne vederläggas), så är det lika säkert, att han icke kunde i denna
konstitution inbegripa de förut gällande grundlagarne under andra
förutsättningar än sådana, som öfverensstämde med de förändrade politiska
förhållandena. Olyckligtvis kom det aldrig till en tydlig och bestämd
utredning af de grundlagsstadganden, som kunde anses fortfarande gälla, i
motsats till dem, som voro antikverade genom föreningen med Ryssland.
Kejsar Alexander var med all sin liberalism ett allt för oklart hufvud,
hans ryske rådgifvare antingen allt för ovillige eller allt för ovane vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
