Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Cecilia Wærn: Det moderna Italien, sådant det ter sig för turisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anordningarne på palatinska kullen äro en borgen för, att detta skulle ske med
urskillning och smak.
Tyvärr tyckes det just ha varit urskillning och smak som brustit i många
andra viktiga fall.
Denna samma hänförelse, som så oemotståndligt dref italienarne till Roma,
har icke varit mäktig nog att genast efter intåget ingifva dem känsla af ansvar
gentemot det rika arf, de så plötsligt tillträdt. Arbetena under den första
omdaningsperioden utmärka sig lika mycket för hänsynslöshet mot det gamla, som
för besinningslöshet och dålig smak i fråga om det nya.
Jag vet nog, att det är lätt att kritisera — efteråt; att stora misstag
oundvikligen måste begås under öfvergångstiden då en helt ny administration jäktas
af brådska, penningbrist och intriger af alla slag. Ja visst; men det är här
bara fråga om sens commun, som kritiserar resultaten och iakttager intrycket
af den första romerska omdaningsperioden för nordiske resande.
Nåväl, sens commun, som fastställer det nyas och lefvandes suveräna
rätt till plats — hviskar tillika, att det är minst sagdt dumt, att icke begagna
det gamla, när det finns, vackrare och mognare än det nya; att
Gianicolopromenaden är mycket bra, men att man för samma millioner, som den skall
kosta att anlägga, kunnat inköpa Villa Ludovisi färdig, med skugga, fornminnen
och poesi på köpet, och med tiden förena den med Villa Medeci, Monte Pincio
och Villa Borghese till en enda stor park.
Sens commun — eller eftervisheten — säger nu, att det här mera än på
något annat ställe på jorden varit oförlåtligt att tillåta rifvandet af en enda
vägg eller byggandet af ett enda hus utan en förut i hvarje hänseende noga
fastställd plan. I stället har denna tillkommit efter hand under ständig
påtryckning af entreprenörer och spekulatörer, och Roma hunnit förtjäna
vedernamnet »Casernopoli», innan man ens fått tid att sansa sig. Mest märkbart
är detta längs Via Nazionale, hufvudgatan, som redan Pio IX började anlägga,
upp till det öfre Roma. Genom sitt läge och den sakta sluttningen upp till
Piazza de’ Termini hade den dock kunnat blifva så ståtlig. Nu har den för
futtiga hus för sin bredd — och icke nog bredd för sitt ändamål. Lifvet
strömmar icke dit som det borde; trafiken söker sig väg genom sidokanaler;
butikerna, detta säkra kännetecken, representeras t. v. af godtköpsbasarer och
småbodar; hela anblicken är tarflig. Utanför Porta Pia — längs själfva Via
Noumentana, ännu den förnäma världens landtliga åkpromenad — har man
tillåtit en rad med förstadsbaracker, med ty åtföljande salustånd, krogar och
folklif, att uppstå midtför näsan på gamla villaträdgårdar och nya småvillor.
Till allt detta har kommit byggnadssvindel och byggnadskris,
efterlämnande här och hvar stumma tragedier, i form af afstannade företag, oafslutade,
men ofta redan fallfärdiga hus. Vidare fatala missgrepp i probalitetskalkyler,
så att hela trakter med de mest prunkande granna portgångar, ha blifvit
arbetarekvarter med tvätt till torkning i alla fönster, ruttnande kål i alla
rännstenar, sophögar, smuts och onda lukter öfverallt.
Härtill kommer anblicken af en högst prosaisk befolkning. De feta, lata,
smutsiga romarinnorna hörde i gamla tider kanske till lokalfärgen, men taga
sig föga bra ut i den skarpa moderna belysningen; modellerna på spanska
trappan äro — utklädda modeller, som tjäna en artificiell konst; de små
»Ciociarinnorna» i nationaldräkt, som bjuda ut halfvissna violer, äro små
korrumperade stadsungar; småborgarfröknarne, ämbetsmännen och lycksökarne
från alla delar af Italien, som vimla på gatorna, ha ännu icke hunnit få
någon yta af hufvudstadselegans ofvanpå bourgeois-prosan. Litet äkta ledigt
italienskt kafélif kan man nog ännu få se, men det mest eftersökta
kvällsnöjet är en mer än vanligt andefattig form af varieté — och tråkigheten för
öfrigt mellan de högtidliga palatserna alldeles obeskriflig. »Roma nuova»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
