Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - E. G.: Teater-revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER-REVY.
TI9
Stycket har ingen handling, som i detta sammanhang behöfver
förtäljas. Förf. har skickligt med kritisk skärpa och en viss välgörande
humor belyst sin sats med alla möjliga exempel, .som kunnat hemtas från
en »typisk» familj, bestående af fjädern, modern, fyra barn och dessas
mormor samt tvänne tjänarinnor. Och hennes sats är: det finnes ej
sanning och förtroende familjemedlemmarne emellan, häraf måste de i
ideliga stötningar känna sig obehagligt berörda, således det finnes ingen
familjelycka. Hon kunde hafva uttryckt den första premissen ännu
skarpare, det kan ej finnas odeladt förtroende och förstånd mellan olika
generationer (kanske är det äfven hennes mening), men hon har ej rätt att
däraf draga den slutsatsen, att hvad vi kalla hemmets lycka kan eller
får raderas ut ur mänsklighetens ordbok. Ty denna sats strider mot
lagen för ali mänsklig utveckling, mot dess första budord, som är: lär
dig förstå och älska! Det första af dessa båda ord förekommer i
»Familjelycka»; barnen klaga öfver att föräldrarne ej kunna förstå dem,
modern säger med en medlidsam axelryckning, att hennes åttioåriga mor
ej kan förstå hvad som griper hennes, den medelåldriga kvinnans lif,
och familjefadern själf utbrister förtretad: »Låt nu vara det där med
förstå och förstå!» Men det andra ordet, det finnes ej. Att föräldrar och
barn hålla af hvarandra, och att detta kan hjälpa på mycket, det hoppar
fru Leffler öfver. Och den saken är för viktig, för outrotligt naturlig,
för att ej böra tagas med i räkningen, då man talar i detta ämne. Jag
vet, att många, att de allra flesta, som sett stycket eller läsa des-sa rader,
skola gifva mig ’ rätt i, att fru Leffler, fastän hon genom ew massa fint
observerade smådrag vunnit skenet af naturtrohet och sanning, af
bristande kännedom om denna kärlek eller af afsiktligt förnekande däraf,
för-ledts till något, som i ena fallet är en förvillelse, i det andra en nedrighet..
Men, som sagdt, frånser jag denna väsentliga brist, har stycket,
mycken sanning i sig och verkar trots sin sorgliga lära och sin
missriktning uppfriskande genom sin ton och de duktiga ungdomstyper det
gifver. Det spelas också förträffligt i den anda, hvari det skrifvits. Fröken
Åhlander har i den gamla mormoderns roll lagt en ny lager till den^
hon vann som fru Heinecke i »Ära», det behöfves ej mer än dessa två,
för att de skola blifva till en vacker krans, ty de äro båda rika och friska;
Man har jämfört denna roll med Betty Hennings’ gamla fru i »Asylen»
utan att göra gradskillnad dem emellan, och större loford kan fröken
Åhlander ej få, ty detta är liktydigt med det- fullkomliga mästerskapet.
Men artskillnad finnes där. Det blida, älskvärda minne, mången • bevarar
af farmors eller mormors böjda gestalt, väcktes och värmdes af
enkhus-gumman, men drager sig undan för denna bittra gamla, som är »en elak
käring». Men det är naturligtvis skådespelerskans uppgift att söka följa
förf:s intentioner, och detta lyckades i hög grad för fröken Åhlander.
Herr Hillberg gaf henne ej efter härutinnan; just det att fru A. C.
Leffler utan tvifvel skulle vara så utmärkt nöjd med honom, gör denna roll
till ett värdigt motstycke till hans utmärkta skapelse egoisten, hustyran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
