Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 5–6
- Cecilia Wærn: Hvardagslifvet i de italienska städerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
HVARDAGSLIFVET I DE ITALIENSKA STÄDERNA.
och sättet att lefva därnere, som är en bättre hjälp till att förstå hela
renässansens föreställningsvärld, än många skarpsinniga böcker.
* *
*
För att få se det italienska stadslivet i sin prydno, bör man bege
sig till någon af dessa större bergsstäder med oförändrad medeltidsprägel,
där samma murar, som sett belägringar och utfall, ännu omgifva staden,
palatsen och tornen ännu höja sig från samma platsej\, där de stodo
klippfasta under de inbördes stridernas raseri, adelsfamiljerna ännu bo
kvar i samma palats och delvis följa samma vanor som i gamla tider
och befolkningen i kvällningen ännu böljar fram och tillbaka på de trånga
krokiga gatorna. -
En sådan stad är Siena. Kvällspromenaden är där också dagens
stora händelse, som flickorna längta till, fruauie icke kunna afstå från,
de unge sprättarne aldrig försumma. Det kan tyckas ett lika oskyldigt,
som enformigt nöje — detta att dag ut och dag in gå samma vägar och
möta samma människor. Men hör man på hvilken roll det ännu spelar
i befolkningens föreställningar, förstår man bättre dess betydelse äfven
för hela medeltidens kulturlif.
Af dåtida skildringar, som ge -oss en inblick i detta kulturlif, vill
jag här endast anföra den mest bekanta, Dantes »Vita Nuova», den
förtjusande enkla saga, klar i teckning och öfvergjuten med ljus som en af
Fra Angelicos himlasyner, hvari han inbäddat sin konstmässiga
kärlekspoesi och skolastiska lärdom.
En stor del af denna saga eger rum ute. Det är ute, som han ser
henne första gången vuxen, »klädd i hvitaste hvitt, mellan två höfviska
kvinnor, hvilka voro längre komna i ålder». Det var ute, som hon en
gång, då hans vandel gifvit anledning till klander »nekade honom denna
ljufva hälsning, i hvilken han egde hela sin lycksalighet».. Det var
tydligen ute, längs någon loggia eller stenbänk, som de voro samlade dessa
kvinnor, »hvilka han gick förbi liksom ledd af lyckan», och af hvilka en
anropar honom. När han kom midt framför dem och såg att hans
»gentilissima donna» icke var bland dem, hälsade han med tillförsikt och
frågade, hvad de täcktes vilja. Kvinnorna voro många, bland dem vissa,
som skrattade med hvarandra. Andra funnos där, som sågo på honom,
väntande på det han skulle säga. Andra funnos där, som talade
sinsemellan, bland hvilka en som, riktande sina ögon på honom och kallande
honom vid namn, sade dessa ord: »till hvad ända älskar du denna din
sköna, då dit icke förmår uthärda hennes närvaro ? Säg oss det, ty målet
för en sådan kärlek måste visserligen vara olikt andra». —––
Så kan det gå till ännu i dag. Passionerna kunna nog vara mindre
ideella, men formerna äro de samma. Särskildt är den som gripen ur
nutidslifvet, skissen af den skämtande, pratande kvinnoklungan och den
ädla dam, drottningen i kretsen, som med italiensk ledighet och spirituellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Nov 19 02:24:03 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0146.html
