Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Cecilia Wærn: Hvardagslifvet i de italienska städerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 HVARDAGSLIFVET I DE ITALIENSKA STÄDERNA. ____
att han menade allvar — men sedan försvann utan ett ord till förklaring
och lät henne gå där och speja och undra, tills han slutligen en dag
återuppträdde, men som friare till den rika Elvira B—i. Samtidigt fick
hon höra, att han verkligen gjort preliminärer till frieri till henne, men
dragit sig tillbaka, när han fick höra, huru liten hennes hemgift var. Så
kan det verkligen gå till. Det händer ofta, att de unga komma öfverens
på förhand — hvartill det icke torde behöfvas så många ord! Men när
det kommer till giftermål tar oftast familjehänsyn, tradition och det nyktra
italienska förståndet ut sin rätt, och det brukar icke vara svårt för
föräldrar och målsmän att slå kallt vatten på hans unga låga.
Ibland kan det dock nog hända, att det icke är det nyktra italienska
förståndet, utan det varma sydländska blodet, som tar öfverhanden och
ett giftermål blir nödvändigt.
Man kunde dagligdags få se ett exempel på promenaden. Hans
högförnäma familj hade redan utsett en brud åt honom, då han under
en höst-villeggiatura förälskade "sig i denna fattiga adelsflicka, hvars
familj de omöjligen kunde gilla. De nekade också sitt! samtycke och
indrogo hans understöd. Han gifte sig ändå, sökte sig en bankplats och
hyrde en liten gård utanför staden, där de lefde ytterst knappt i flera år.
Småningom blef där försoning, och de kunde flytta åter till staden. Efter
denna början skulle man väl kunna tro, att de blefvo allt för hvarandra.
–Ja, han hade fått lära sig att arbeta, var en mönstergill, omtänksam
familjefar, som skulle gått i elden för de sina, en uppmärksam man, som
alltid var färdig att gå med henne på de enda nöjen, hon satte värde på
— promenaden och teatern. Voro de någongång bjudna på aftonkrets
med musik, gick han alltid med; på stona fester gick hon ej. Hon hade
fått smak för att lefva tillbakadraget; sminkade sig och tog sina
klädningar från Livorno, var fåfäng, men ej nöjeslysten, stolt och klok — så
stolt och klok, att när hon visade sig mycket ute med någon liten fru,
alltför obetydlig för henne, kunde man vara viss på, att mannen velat
göra henne sin kur. Men ve den, som försökte insinuera något ditåt!
Det var en förtjusande liten grupp, som de bildade om eftermiddagarna
på sin soffa vid rundeln; det kvicka äkta paret, som hjälpte hvarandra
att skämta-, vigt och med abandon, som man skämtar i Siena; den blonda
beundrande lilla väninnan, mindre passiv likväl än samma typ i norden;
barnen, som lekte kring gruppen; signor Alberto, den blondas godmodiga
man, som grefvinnan retades med, såsom med en stor snäll hund —
men utan koketteri. Aldrig såg man en glimt i hennes ögon, som talade
om att komedien blifvit henne för besvärlig, eller att hon mindes . . .
När man blifvit van — och invigd, kunde man annars se rätt mycket,
bara vid att se sig om. Där står Giulia, blek och skygg, och så rädd
för den lille tyste misstänksamme mannen vid hennes sida, att hon icke
vågar se upp; där går Aurelia förbi, med synbar belåtenhet mönstrande
gruppen med sina stora, svartbruna, brännande ögon; Aurelia, som en
gång drömt om eget hem och egna barn, så gammal flicka hon nu var,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
