Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Cecilia Wærn: Hvardagslifvet i de italienska städerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151 HVARDAGSLIFVET I DE ITALIENSKA STÄDERNA.
spirituell, lekande fram och tillbaka öfver literatur, teater, musik eller de
kommunalintressen, som med afseende på pigor, mat och barnkamrar
finnas till för alla dessa fruar; och liffull, då någon uppseendeväckande
händelse är färsk och berättarlynnet tar ut sin rätt. Ibland när
händelsen icke är färsk nog för att ha verkligt intresse, medan den likväl
fortfarande sysselsätter sinnena, kunna sådana kvällar kännas lika länga, som
den tyngsta nordiska supé. Ty med ali den synbara ledigheten lemnas
här intet rum för phàrmen af att »sköta sig själf i frihet» — som kan
göra det bästa engelska sällskapslifvet så tilltalande. Man måste gripa in,
ta aktiv del, om det också rör saker, som man hört omtalas så många,
gånger förut, att det är alldeles omöjligt att finna på något nytt att säga,
eller man tycker, att samtalet glidit in i fåror, där man är alldeles nöjd
med att sitta och höra på, hvad de andra, bättre underrättade, ha att
säga. Det är icke nog med att man hållés för stel. — Man tillropas
»allegra!» — »men så prata då! hvad tycker Ni om saken?» -r-
»signo-rinnan måtte icke känna sig frisk — hon har ju intet att säga» — —
Mest typiska och olika alla våra sedvänjor äro de små mottagningarna,
eller kvällsvisiterna. De kallas där ännu »veglia», hvilket ordagrannt
betyder »vaka», men egentligen pratstund. »Andare a veglia» är liktydigt
med att gå bort och prata — och prat, villighet att prata, är här icke
blott ett tidsfördrif eller en vana utan en social plikt. Människan lefver
icke med hufvudet eller viljan allena utan äfven med hjärtat. Och det
varma italienska hjärtat fordrar väldiga rökoffer af prat på sitt altare.
Att vilja sitta ensamma hemma om kvällarne, sedan dagens bestyr äro
öfver, anses för själfsvåld eller egoism, sällskaplighet för en dygd. Så
resonera de, som resonera; de flesta tänka ej vidare på saken utan gå på
»veglia» af gammal vana.
I ett hus, dit jag ofta fördes om kvällarne, där frun var en liten
rund, medelålders änka, duglig,-vacker och gladlynt, förekom hvarje kväll
en hvithårig »avvocato», en gammal familjevän, sades det. Senare
berättades helt öppet, att han och frun en gång stått hvarandra mycket när£,
efter hvilken tid han fortsatt att tillbringa sina kvällar i Casa B-i lika
regelbundet, som han tillbragte sina förmiddagar på sin byrå. Familjen^
bestående af frun, en tio års gosse, fruns syster och hennes aflidne mans
gamla faster, satt vanligen till bords; men det utgör i Italien intet hinder
för att ta emot sina intima. Man tillfrågas »vude favorire?» (behagas?).
En toskansk bonde äter icke en brödkant på landsvägen utan att säga
»vuole favorire». Men vanligen behagar man ej, utan nöjer sig med att
»assistere» (närvara) som det kallas. Kväll efter kväll hade »Pavvocato»
nu i åratal fortsatt att sitta där på en rottingsstol, närvara vid familjens
aftonmåltid och ta intresseradt del i de husliga diskussionerna.
I ett hus, där man fick anmäla sig på förhand för att icke frun —
mannen var på klubben — själf skulle vara ute, togs man emot i fruns
lilla boudoir, där hon satt i kokett, skär peignoir-dräkt och höll
fullständig salong för denna krets af tre à fyra. Ibland anmälde vi oss hos en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
