Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Nils Erdmann: August Blanche såsom författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
AUGUST BLANCHE SÅSOM FÖRFATTARE.
1 .
rikt sällskapslif. Själf stor kåsör, liflig konversatör och ytterst spirituel
och intagande i umgänget, skattar August Blanche dessa tillfällen att se,
att iakttaga världen, att närma sig människor icke blott såsom källan till
en rent personlig njutning, utan såsom ett fält för sina studier och
anteckningar. »Sällskapslifvet» — säger han — »är enkom till för att ge
människor tillfälle till människokännedom.»
Dock kan han icke fatta, att dessa tillfällen till studier merendels ’
urarta till ett tomt och själlöst nöje. »Ofta behandlas människorna» —
säger han i en skizz — »på samma sätt som man behandlar böcker,
hvilka ’kringskickas till benäget påseende’, men läggas olästa och
ouppskurna på bordet. I själfva dansen, som mer än andra sällskapsnöjen
närmar ungt folk af bägge könen till hvarandra, är det egentligen foten
som agerar, medan munnen, själarnes språkrör, endast tyckes vara till
för att flåsa ut efter den starka kroppsansträngningen utefter golftiljorna.»
Lika starkt hatar han äfven kortlapparne och kortspelet. »Kortspelet»
— säger han — »är sällskapslifvets död.» Nej, konversera, samtala med
människorna! Dessa äro ju böcker, sök endast att läsa dem! Alltid
finner du något blad, väl värdt att genomögna. »Har det funnits tårar i
det öga, som nu blickar så likgiltigt, eller stormar i det bröst, som nu
häfves så lugnt? — — — Mången gång kan man vid blotta ljudet af en
röst uppfånga hela själsackord.» .
Så högt skattar han konversationens konst och så lågt detta
cirklade och korrekta sällskapslif, där man icke kan göra annat än dansa och
spela kort. »Den, som vill studera människor» — säger han i
’Järnbäraren — »har snart fulländat sin kurs inom salongerna, där människorna
sträfva att, så mycket sig göra låter, likna hvarandra. Man visar sig och
talar med mask för ansiktet, och sällan eller aldrig tager man af sig
masken, hvilken slutligen växer fast både vid ansiktet och själen. Den
vetgirige forskaren ledsnar snart vid denna evinnerliga karneval. Han
längtar efter fria och naturliga utsikter, och hindra dimmorna honom
att från höjderna åskåda lifvet, söker han dalarnes djup, som bjuder på
mera klara, om också på mindre storartade föremål.»
Kort sagdt, han iakttager de lägre klassernas lif, hvilket är mera
klart, tillgängligt och öppet och dit han för öfrigt drages af sina folkliga
sympatier. Där lefde han själf såsom hofslagarens son. Ur den källan
hämtar den lille gossen sina anteckningar.
August Blanches afsmak för individernas. nivellering föder äfven en
viss smak för originella människor. Likhetssträfvandet, säger han, dödar
originakrna, söker att passa in alla människor i en viss form, tränga ihop
jätten, utpina dvärgens lempiar, kväfva eller ombilda individens
egenheter, göra karaktärerna till en hel mängd af gipsaftryck. »Hvarje annan
individ, som med åsidosättande af ifrågavarande onaturliga lagar söker
fullt utveckla sitt inres skatter-, betraktas vanligtvis som en gengångare
från råhetens förskräckliga tidehvarf. — — — Med ett ord, apsläktet
triumferar på mänsklighetens bekostnad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
