Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Nils Erdmann: August Blanche såsom författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
AUGUST BLANCHE SÅSOM FÖRFATTARE.
blicken flydde. Solens härar förföljde honom med fällda, blixtrande lansar
och jagade hans ilande skaror utför bärg och branter ned i sjöar och haf.
Nordens vår utvecklade den stora segerfanan med dess ljusblå himlaglob
på ljusgrönt fält, smyckadt àf tusentals olika blad och blomster. Allt var
lif och glädje.»
Ar det icke, som såge man dessa branta backar och bärgskrefvorT
hvilka med sina träkojor omgifva hans malmgård; såge hur snön ligger
där såsom hvita lockar i remnorna; hur solen stöter bort den med sina
blixtrande lansar, hur ishjärtat förblöder, hur vattenrännilar bilda sig, hur
otaliga skurar störta sig utför branterna, hur snön smälter på bärgen och
jagas ned i Djurgårdsbrunnsviken, och längst bort det öpßna
Ladugårdsgärdet ljusgrönt, öfvertäckt af en solskimrande och ljusblå himlaglob!
Eller tag såsom exempel ett annat stycke natur, en för August
Blanche karaktäristisk månskensbild! »Den väna fullmånen, hvilken den
förflutna hälften af ’natten haft laga förfall för sitt uteblifvande — ty hvem
kunde väl våga sig ut i ett sådant väder! — framträdde-nu i ali sin
härlighet. Ehuru förut mycket missnöjd med regnets gud, försonade hon sig
nu ganska lätt med. honom vid åsynen af de många och nya små
speg-larne, som han placerat mellhn de stora och vanliga, sä att hela jorden
föreföll nattens klara tärna såsom en enda jättestor trymä, enkom
uppställd för hennes toalett.» D. v. s. först gör han den blyga och väna
månen till ett femininum, en ung dam, en liten kokett tärna, ett egenkärt
och behagsjukt litet stadsbarn, som pyntar sig, -fruktar att promenera och
väta ned sig i regnet och älskar att kunna spegla sig i en hel rad
trymåer. Sedan låter han månskenet strömma ut i dallrande ljusknippen,
d. v. s. han ser det komma silande öfver hustaken, sänka sig mellan
husraderna ned på en trång gata och spegla sig i de otaliga och bottenlösa
vattenpussarna.
Men i trots af sin realism var August Blanche romantiker. Blanche
kunde icke undgå att taga intryck af tiden, och 30-talet präglades af
Hugos bild. Således var han ingalunda påverkad af tyskarne. Hans
romantik var fransk romantik. De som han brukade såsom mönster voro
fransmän.
Först läste han Balzac, Dumas och Victor Hugo; längre fram Soulié,
Eugène Sue och George Sand. Mycket af deras stil öfvergick i hans
verk, särskildt deras tillspetsade och mera lifliga framställning. Mycket
af deras förkärlek för det gräsliga* och äfventyrliga, af deras sensationr
tillegnade sig Blanche. Mycket af deras vidunderliga typer går igen i
Bruno, i Stork, i Broms, i Hvita Björnen.
Dessutom var han »glupsk på underbara historier». Han egde redan
som barn en ganska rik inbillning, och när han under gymnasiiåren
uppehöll sig i Danderyd och öfverallt påträffade en galge med sitt offer,
inristad i träden, hvart han än vände sig, och i en gammal gumma, ett
sjutti-årigt mjölkbud, upptäckte en person, som varit inblandad i dramat,
fick han ej någon ro för »föreställningar och drömmar om galgar, hvita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
