Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Sven Hedin: En resa från Teheran till Kaschgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
x 68 EN RESA FRÅN TEHERAN TILL KASCHGAR.
Imam Riza, hvilar. Tvänne vägar föra till Mesched, en nordlig i bergen
öfver Budjnurd och Schirvan, och en sydlig genom de oändliga
saltöknarna öfver Schahrud, Säbsevar och Nischapur. Ehuru den förra, i
synnerhet under den varma årstiden, är vida angenämare, valde jag dock
den senare och det på grund däraf, att den passerar flera åldriga städer
och märkliga orter och att den frekventeras af nästan alla karavaner och
pilgrimer, som vesterifrån resa och vallfärda till Mesched. Dennä väg,
som af någon med skäl kallats »via dolorosa», är belägen på den iranska
platån och på 11- à 1300 m. höjd. I norr begränsas den af* de kedjor,
som bilda en föreningslänk mellan Elburs och Hindu Kuh, nämligen
Sevad Kuh, Schavar Kuh, Djuvein Kuh och Bihalud Kuh, i söder af
den stora khorasanska saltöknen Däscht-i-Kevir. Karavanvägen mellan
Teheran och Mesched, som löper genom provinserna Irak Adschmi och
Khorasan, är slutligen något öfver 100 sv. mil lång, samt indelas i 24
mänsil eller stationer. Vid hvarje tjaparchaneh eller stationshus får man
växla hästar, men detta snabba kommunikationsmedel användes endast
af den bergade befolkningen och af posten, under det att nästan alla
pilgrimerna föredraga att resa med egna karavaner, hvilket blir mycket
billigare. De sluta sig då tillsammans i stora partier och göra resan på
30 dagar, blott tillryggaläggande en mänsil om dagen och hvilande öfver
här och hvar på karavanserajerna. Dessa, som till större delen äro
uppförda af Schah Abbas den Store, äro vanligen belägna i samma byar
som och bredvid stationshusen.
Då man rider ut genom Teherans östra stadsport, den s. k.
Därvaseh-i-Khorasan, kan man vara säker, att cless portvakt begär en krän i
drickspengar, i det han yttrar, att man i så fall får en lycklig vallfärd till deri
heliga staden. Till venster försvinner schahens lustslott Dåoschan Teppe,
men Demavends hvita hjässa synes ännu ett par dägär, till höger ser
man i en bergsskrefva Stillhetens torn eller gebrernas, eldsdyrkarnes
berömda begrafningsplats. Därpå rider man öfver en låg bergskam, som
sedan skymmer bort rikets hufvudstad för ens blickar. Pa dess andra
sida utbreder sig Veramins förtorkade stepper, där en och annan grön
fläck förkunnar tillvaron af en by. Om vintrarna beta nomaderna här
sina hjordar, det är deras kischlaks eller vinterläger, men om somrarna
begifva de sig upp i bergen till sina jejlaks eller sommarläger. Första
vägsträckan till Kebud Gumbed var 4,5 sv. mil lång, och för kuriositetens
skull vill jag nämna, att stegräknaren visade 61,590 steg. Då dess lilla
hammare två veckor senare hade bultat öfver 800,000 slag, tröttnade den,
och podometern blef oduglig.
De båda följande stationerna, Ejvan-i-Kef och Kischlak, äro små
byar, omgifna af stora trädgårdar, där händevane och charbuse
(socker-och vattenmeloner) frodas. Terrängen är en grus- och sandbelagd slätt,
där här och hvar steppväxter och tistlar finnas. Allt vatten var här
bittert, och till och med strömmarna voro mättade med salt. Den
förnämsta af dem var Tjadjerud, en gammal bekant från 1886 års resa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
