Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Richard Steffen: Ny lyrik (Fröding, Hallström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY LYRIK.
22 i
Mörk sofver tallen, mörk sofver granen,
dofvare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall."
Detta är välljud, men det är långt ifrån att det skulle vara något
meningslöst klingklang. Tvärtom, denna raden: »mörk sofver tallen, mörk sofver
granen», den är en värdig öfversättning ej till orden, men väl till andan af den
berömda raden: »die Myrthe still und hoch der Lorbeer steht». Den ger oss
en sammanträngd, men fullgod bild af den nordiska sensommarkvällens fysionomi.
Det är ej kontur som i det italienska landskapet, men det är stämning.
Ett annat grepp, hvarigenom den musikaliskt-lyriska karakteren förstärkes,
är författarens användning af omkvädemotiv. Detta har visserligen äfven
»Fre-drek på Ransätt», men hos denne är det en nödvändig följd af, att han skrifvit
till förut befintliga melodier. Hos Fröding blir detta omkväde vanligen inskränkt
till ett minimum, t. ex. i det stycke, som handlar om de begge grälande
grannarne »Jan Ersa och Per. Persa».
"De trätte och processade.
Om friden prosten mässade
— det var som vått på gäss.
Ty vann en gång Jan Ersa,
så började Per Persa
en splitter ny process."
Här återkomma namnen »Per Persa» och »Jan Ersa» på bestämdt ställe i
hvarje strof. I det till utseendet oregelbundet byggda »Stina Stursk» komma
versslutorden »vännen min» igen på vissa för Örat väl förnimbara rytmiska
afstånd. Äfven till dessa variationer af omkvädet finnas dock motsvarigheter hos
Dahlgren, t. ex. i hans »Bremsen» och »Martensresa».
Slutligen är det ännu en sak, som jag vill fästa uppmärksamheten på,
författarens rimkonst. Han leker med de svåraste rim och rimställningar. Så
har han i »Jonte och Brunte» med dess mycket korta versrader idel kvinliga
och löpande rim, och af de förra går ett regelbundet igenom tre rader, så som
i denna märkvärdigt vackra slutstrof, då man riktigt hör hur långkärrans hjul
skramla i de djupa vägspåren: ’
"Och Jonte han fumlade
druligt med tömmen
och Brunte han drumlade
framåt i drömmen,
han stötte, han stracklade
— hölasset vacklade
fram utmed strömmen."
Man kan nästan säga, att dessa strofer äro skrifna med idel rim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
