Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Richard Steffen: Ny lyrik (Fröding, Hallström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY LYRIK.
22 i
Författarens svåraste fel är dock en ej sällan framträdande oreda i
fantasien. Ofta är det nog endast det mindre felet svårförståeligt, men stundom
träffa vi utan tvifvel på sådana saker, som »ingen mänska kan förstå». Tag
t. ex. poemet »Två ögon» och försök att genomtränga dess vishet.
"Två stora glober blånande haf,
därinnerst mörka som natten
och hvita med glans, som solen gaf
åt pärlemoskiftande vatten!
Och blicken; klart af dess milda brand
de drömmande djupen mättas.
Två solar, stigna vid österns rand
när morgondimmorna lättas.
Som de en synkrets förutan slut,
guldfärgad i glans, de gifvit,
halft undrande, nyfiket blickande ut
på det vakna, vårliga lifvet."
Dåligt rim, men det är möjligt, att innehållet kan förstås. Värre är det
med följande strofer —-
"Kanhända tron, som djupt i ditt bröst
leende leker med vingen",
— Att man kan ha vingar på ryggen, det kan jag ändå tänka mig, men i
bröstet? —
"skall höja till orgelsång sin röst,
till svallvåg, som kyler tingen."
Således, tron höjer sin röst till en svallvåg, som kyler tingen — ja, nog
bör detta verka afkylande, det är säkert; och yttermer —
"till iskallt brusande syndaflod,
sojn långsamt till haf sig jämnar,
som sn^ger dödslik in i ditt blod
och järnhårdt ditt öga lämnar."
Att författaren kunnat skrifva denna gallimatias, det kan jag ändå något
så när förstå, men däremot begriper jag inte, att ej åtminstone sättaren.kunnat
uppmana författaren att i några beledsagande anmärkningar förklara sig litet
närmare.
Egendomligt nog är författarens form bäst i den svåraste diktarten,
sonetterna, hvilket visar, att där författaren blifvit tvungen att fila, där kan han
det, men så mycket mer oförlåtligt är slarfvet. Nu är det återigen det
ledsamma med sonetterna, att själfva denna form är oss oförståelig. Hvarför ett
poem skall ha just fjorton rader och hvarför dessa rader just skola placeras så,
det är något som vi nordbor nog aldrig kunna lära oss att begripa. Och detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
