Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - L. H. Åberg: Några ord i latinfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som vill framgångsrikt bedrifva sådana studier, fordra, att han med någon
lätthet kan reda sig med latinska språket.
Med de matematiskt-naturvetenskapliga och medicinska studierna förhåller
sig saken annorlunda. Den moderna bildningen har visserligen äfven i
humaniora gått så långt framom den antika, att det väsentligen och i det hela är
formella bestämningar som fortfarande äro gemensamma. Men den har härvid
i mycket byggt på klassisk grund. I fråga om de vetenskaper, hvarom vi nu
tala, är förhållandet ett annat. Fullständig nybildning »ab ovo» har här inträdt,
och emancipationen är här fullständig, eller närmar sig därtill. Klassisk
bildning blir följaktligen af mindre betydelse, om än en mindre grad af sådan ej
saknar allt värde, i viss mån kanske ej sin nödvändighet. Vill man däremot
invända, att en viss grad af humanistisk bildning förutsattes för den
naturvetenskapliga, om denna ej skall till sin nivå sjunka, så må så vara, men den
moderna humanistiska bildningens historiska förutsättningar, särskildt det språk,
som gifver nyckeln till ett djupare studium af dessa, bör väl då ej ega
företräde framför ett studium af denna bildning själf.
Men vi sade, att latinet ock har sin språkligt-pedagogiska betydelse. —
Mången säger, kanske ej utan skäl, vägen till kunskap i de moderna språken
går genom latinet. Huru förklara detta märkvärdiga faktum? Icke kan det vara
latinets egenskap af moderspråk (sedan denna dess ställning är tvifvelaktig) till en
stor mängd af det nya Europas språk. Icke faller det någon förnuftig människa
in att, om hon vill för praktiskt bruk lära sig t. ex. tyska, göra början med ett
mångårigt studium af mesogotiska eller fornhögtyska. Icke heller kan det vara
latinets blotta likhet med flera nu lefvande europeiska språk. Ett studium af
provençalskan utgör för ingen normal människa början till öfningar i franska
språket. Nej, det måste vara något annat. Och detta andra är ej så svårt att
finna. Latinet är af alla västerländska språk (om man undantager sanskrit
troligen af hela jordens) det mest grammatikalisk bearbetade, och för alla
grammatikaliska bearbetningar af de moderna språken har det ursprungligen för
latinet uppgjorda skemat mer eller mindre fullständigt, mer eller mindre
medvetet tjänat som mönster. I min barndom var svenskan formrikare än nu, till
och med formrikare än grekiskan; den bestod sig med en casus ablativus.
(Typen var: »af gumma», hvarföre ej så gärna sades »om gumma» eller med
någon ackommodation åt vanligt svenskt språkbruk »af en gumma», förstår jag
ej, det hör till den svenska grammatikens djupare mysterier.) För den ej
djupare språkhistoriskt bildade, och kanske äfven for honom, ter sig denna form
(vi mena casus ablativus) som en specifikt latinsk, som äfven inom latinet lefde
med ytterst tynande lif. Svenska språket har nu visserligen mistat den, äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
