Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Georg Nordensvan: Romerska dagar på 1840-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 82
ROMERSKA DAGAR PÅ 1 S 4 O-TALET.
Det är lyckligt för dem, som kunna stanna där nere, slå rot i Italiens
rika jordmån. Men är det också lyckligt för det fattiga hemlandet, att dess
utskickade söner gnugga snön ur ögonen och ej vilja tillbaka dit upp till
vinterslasket och granskogshorisonten i Skråköping? Där är konstfattigt och där ha
rådmän och kryddkrämare platt ingen konstbildning, men det är just detta
karga land, som behöfver konst att uppfriska sina ögon med under den långa
vintern och hålla sinnet lifligt och vaket under det grå hvardagssläpet.
Nere i Rom lära sig konstnärerna att se södern med sydbons ögon, men
de kunna likväl ej omskapa sig till italienare, och den karaktär, deras konst
arbetar sig till, den har platt ingen rot i svensk jordmån. Intrycken från
hemmet blekna snart för alla de glada, brokiga bilder, som dagligen rullas upp
för deras ögon. Det är en för dem främmande natur, de dagligen måla, ett
främmande folk. De komma som turister till Italien, konstens fridlysta
fosterland, och italienarne äro för dem ingenting annat än ett måleriskt staffage i
landskapet, ett folk af modeller. De komma dit i entusiastens feststämning.
Lifvets allvar tränger ej in i deras skildringar af idylliskt familjelif, hurtiga
stråtröfvare, glada campagnabönder, unga flickor med drömmande
madonnaögon. De lära sig aldrig lefva med detta folk, känna med det, hoppas och
lida med det. Deras bilder visa konstnärens glädje öfver form och färg, men
de tala ej hjärtats språk.
Vi ha ingen rätt att beskylla våra utvandrare för bristande
fosterlandskärlek. Hemlandet står alltid för dem som det kära, som väntar efter
vandringsårens slut. Hvart de än styra kosan, så pekar kompassen dit upp. Men
de inse, att det är bildning de behöfva, både konstnärlig och allmänmänsklig
bildning.
De ha kommit hemifrån med skral underbyggnad. En personlighet inom
konsten, en man för sig, som visste hvad han ville, fanns det knappast bland
alla de utkomna. »Det sanna konstnärsdopet» väntade dem här. Konstnärlig
karaktär, personlig uppfattning hade de att lefva sig till. Det var inte alltid
det lyckades — det blef ej ens alltid en säker teknisk färdighet, pilgrimen
förde med sig från skönhetslandet som frukt af vandringsåren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
