Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Georg Nordensvan: Romerska dagar på 1840-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dag flyger bort efter dag, och innan man vet ordet af, har man hunnit
in i december. Och julafton kommer utan att man hunnit tänka på, att det
hemma ligger snö i höga drifvor, att det är den tid, då brasan sprakar i
kakelugnen och systrarna sitta uppe långt in på natten och sy julklappar.
Julaftonen tillbragtes alltid af skandinaverne tillsamman. Var det riktigt
festligt, så låg vid hvarje kuvert på julbordet en krans af murgrön, för damerna
med inflätade rosor. Festen inleddes med att alla gäster satte kransarna på
sina hufvuden och togo plats vid det långa bordet.
Nu inbars under allas hurrarop gröten af den äldste inom hvarje nation.
Thorvaldsen var själfskrifven värd — Küchler ärfde platsen efter honom,
Fogelberg var ofta svenskarnes senior. Sedan åt man vildsvin och kapunstek, ’pasta
alla Napolitana’, drufvor, russin och mandel. Den skandinaviska julsången
glömdes aldrig, ej häller skålen för hemmet och de hemmavarande, som i denna
stund säkert också tänkte på de sina långt borta, — och den skålen tömdes i
velletrivin efter tre starka hurrarop.
I salen utanför stod »granen» — en ståtlig lager, rikt prydd och
upplyst. Julklappar fingo ej saknas, och voro de elaka, så togs skämtet ej illa upp.
Så berättar Stäck från 1843, hur Egron Lundgren fick en barnklocka,
emedan hans gamla familjerofva stannat — den nya skulle sannolikt göra lika
mycken nytta som den förbrukade —, Palm, som ansåg sig förföljd och
motarbetad af de styrande i akademien, begåfvades med en kanon af trä — »att
försvara sig mot sina många fiender i Sverige» — kanonen var för öfrigt
laddad med cigarrer. Och Stäck själf, som på denna tid målade nordiska
vinterlandskap på sin atelier, fick på sin lott ett par »förfärliga» resvantar af ludet
skinn, med devis:
"Du maler saa dejligt Iis og Snee,
men fryser vel meget om Fingrerne".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
