Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - F. U. Wrangel: Från konstutställningen i Göteborg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
FRÅN KONSTUTSTÄLLNINGEN I GÖTEBORG.
sig, dessa kolossala landskapsbilder, hvilkas motiv i och för sig själfva äro af
ringa betydelse, d. v. s. en detalj af ett landskap i öfverdrifvet stor skala, om
ej det förmedlande figurelementet funnes.
Landskapsmålaren har således stora svårigheter att Öfvervinnä för att
frambringa ett konstverk af den halt, som har verkligt värde; han har därföre
såsom hjälpmedel tillgripit — stämningen, »— den där stämningen, som alla skola
bråka om nil för tiden». Särskildt nu pågående utställning har däraf några
prof, som värdigt representera denna genre; dessa ljusa, luftiga bilder, hvilka
ovillkorligen måste tilltala äfven den mest inbitne motståndare till den moderna
riktningen inom landskapsmåleriet. Jag vill ingalunda försvara en del ända
till sjuklighet gående dimbilder, om hvilka Albert Wolff en gång sade: »de
äro ej målade med olja, ej ens med terpentin, de äro målade med morfin».
Det är för den sunda, allvarliga, på trägna studier och upprepade försök
grundade uppfattningen af naturen, som jag med några ord vill bryta en lans.
Konstnären, som förr gjorde en mindre skizz eller hastig studie i det fria,
målade sedan helt lungt sina taflor å ateliern och kom därföre ofrivilligt in i
ett mörkt, brunaktigt manér, som föga motsvarade den natur, han ville
återgifva; med ett ord, det saknades luft och ljus. Men allt efter som naturen
och endast den uppställdes såsom rättesnöret för målarekonsten, sågo sig
san-ningssökarne nödsakade att göra sina bilder färdiga ute och genom upprepadt
sorgfälligt studium af lufttonerna insågo de, huru ljust allting i naturen i själfva
verket står; en och annan slog naturligtvis öfver, men resultatet blef dessa
luftiga bilder, dessa äkta, friska bitar natur, hvilka slagit konstvännerna med
häpnad. Naturligt är, att publiken, som ej, i likhet med artisten, observerat
naturen med det allvar, som är nödvändigt för att förstå den, skulle känna sig
föga hemmastadd vid en sådan uppfattning, allra helst som ögat vant sig att
se målningar genom den gamla skolans brunfärgade glasögon. Därför har den
nya riktningen rönt ett motstånd, som den dock, jag är därom öfvertygad, så
småningom skall kunna öfvervinna, om äfven ännu en eller annan Öfverdrift
något afskräcker t. o. m. den, som annars skulle känna sig dragen till det nya.
Utan öfverdrift inom konsten skulle dessutom intet nytt kunna bana sig fram,
och såsom en af våra mest framstående yngre målare sagt: »Med
Öfverdrif-terna förmå först konstverken uttala en tanke. Genom dem blifva de ej längre
torra imitationer, utan konstnärens egna barn, varmblodiga foster af det högsta
i naturen: människans hjärna. Därföre äro de nödvändiga i konsten och
beundransvärda.»
Då jag nu öfvergår till bedömandet af en del af de i Göteborg utställda
1 andskapen, synes naturligast att börja med Per Ekström. Vi hafva kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
