Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12–13 - Nils Erdmann: Octave Feuillet. En porträttstudie. I–III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
octave feuillet.
Feuillet, som var för korrekt att hylla något känslosvall, men äfven
roma-nesk nog att hata prosan, lät visserligen slå sig till denna skolas riddare —
dock utan att glömma den poesi, han trodde på. La Crise är egentligen
blott en omskrifning af Augiers på sin tid så märkliga och beundrade Gabrielle.
Juliette befinner sig i den farliga period, då allt synes vilja drifva henne i
älskarens armar. »Det är» — säger diktaren genom en af sina personer —
»en moralisk sjukdom, som angriper äfven de bästa kvinnor på tröskeln till
deras högsommar. — — De flesta kvinnor tillbringa sitt lif med att plundra
det gamla trädet, hvaraf Eva först åt, på dess mogna eller omogna frukter.
Och så stark är dragningen till denna fördömda frukt, att icke ens de ärbara
kunna besluta sig för att dö utan att hafva bitit i den.»
Hela hennes omgifning lockar henne och retar. Öfverallt lurar den
falska ormen på henne, — ute i stora världen, på teatern, i böckerna, ja, äfven
i muséernas målningar och skulpturverk. Dygden ställes upp på en piedestal
och man dyrkar den, allt under det man böjer sig för dess kalla marmorbild.
Lasten hviskar lidelsefulla ord i hennes öra, talar om »volupté, ideal, cour,
amour» och kläder sig i de skönaste och mest tjusande former. »Hur vill du
då» — utbrister Feuillet — »att en intelligent kvinna skall kunna undgå
begäret efter att invigas i en religion, som eger alla dessa trollska lockelser, i ett
mysterium, som döljer alla dessa blomster?» Skulle hon blifva kall, saknade
hon ju hjärta; då vore hon en kvinna utan inbillning, heter det, d. v. s. hon
vore icke i stånd att inspirera hvarken någon sonnet eller kavatina eller
målning. Då kunde hon ej annat än taga mot sin mans kyss — »le froid baiser
conjugal, et voilà tout!»
Botemedlet består i att låta krisen ha sin gång, att låta henne få bita i
den förbjudna frukten. Först sedan hon fått Ögon »för den brutala
verkligheten», upptäcker hon sitt fel och är för ali tid botad.
Proverbet, som ger en bild af dessa hårfina teorier, slutar som Gabrielle
med en försoning mellan makarne. Skilnaden är blott den, att när
försoningen egt rum, kallas den käre mannen en poet af Gabrielle, under- det att
Juliette kallar honom »god som den gode guden!»
Ännu mer slående är tendensen i La Fée, eller i det hänförande
proverbet Le village. En ung grefve de Comminges, som lefvat ut och Önskar
dö — tillvaron har ej längre någon njutning att ge honom; nu drömmer han
blott om »un amour surnaturel», — inhämtar af en ung fé, att lifvet äfven
har plikter. Har ni — frågar hon — någonsin gjort en uppoffring, d. v. s.
för nöjet att kunna trösta eller hjälpa afstått från någon njutning, påtagit en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
