Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12–13 - L. H. Åberg: Ytterligare i judefrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till ej blott enskilda yttringar af företeelsen, utan ock till denna i stort. En
sådan är onekligen rätt genialisk, om den än ej är fullt uttömmande, utan i
åtskilligt kan tarfva komplettering af andra hänsyn. Ocker, hvarmed vi här
helt enkelt förstå penningar, utlånande mot ränta, den må nu vara skälig eller
ej, var enligt Medeltidens åskådningssätt, som därför åberopade ett ställe i
Jesu bergspredikan, den kristne förbjudet. På själfva frågan om denna tolknings
riktighet eller oriktighet är naturligtvis här ej stället att inlåta sig. Allt nog,
den förefanns — men ocker i denna mening är något, som samhället, om det
skall vinna en högre ekonomisk utveckling, ej kan undvara. Judarne måste —
om vi något fullfölja författarens endast antydda tankegång — ej blott i följd
af kristen zelotism, utan äfven genom hela sin ställning vara från de flesta
andra yrken uteslutna. De utgjorde ett orientaliskt folk, ännu föga vandt vid
Västerlandets seder och äfven rent af dess klimatiska förhållanden. De bildade
naturligen ännu ett helt för sig, sammanhållet ej blott af sitt orientaliska
ursprung, utan äfven genom de seder och statuariska bud, som utmärkte särskildt
detta folk. Utöfvandet af andra mer produktiva yrken i det nya
fäderneslandet blef dem följaktligen svårt. Ockret stod dem öppet, och ingen kristlig
betänklighet kunde hindra detta. Det blef därföre deras vanliga lefnadskall,
och tilläggom, ett visst anlag åtminstone för handel förefanns nog af ålder hos
den gren af den semitiska rasen, de tillhörde. Vi erinra i detta afseende blott
om deras nära stamfränder Fenicierna allt ifrån urminnes tider. Men
ockrarens yrke är och måste i längden visa sig som ett förhatligt yrke. Till mycket
god del ligger motviljan mot judarne just i denna omständighet. Märk t. ex.
binamnet »Schackerjude» och den likställighet man till en del ännu gör mellan
jude och girig människa, gnidare. Annat har naturligen äfven bidragit.
Onekligen har man all anledning att härvid tänka äfven på religiös zelotism.
Judarne hade förnekat, förnekade fortfarande Jesu messianitet, och genom dem
var han bragt till korsets död. (Man glömde att han själf var en jude, som
i djup patriotisk hänförelse gråtit öfver Jerusalem, hvars fall han förutsåg).
De voro naturligtvis därföre för de kristna förhatliga — och detta var nog,
näst plundringslystnaden, det, hvaraf man företrädesvis slog mynt, när det gällde
att i folkets ögon nedsätta judarne. Det kan förefalla underligt, att då kättare
brändes, judarne intill korstågen intogo en om än prekär dock i det hela
tolererad, stundom aktad ställning. Härvid är dock en sak att observera. Så svårt
man haft i forna tider och delvis ännu har att glömma kätteri och affall, så
lätt har man att förlåta förnekandet af den sanna läran, när detta förnekande
fått en åtminstone i viss mån laglig sanktion. Emellertid — judeförföljelserna
i äldre tider gåfvo sig dock ett slags sken af att grundas på religiösa motiver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
