Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - L. H. Åberg: Ur vår senaste kulturhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR VÅR SENASTE KULTURHISTORIA. 458
bekanta satsen: »historia vitæ magister», ses dock först i sitt rätta ljus, när
den betraktas i sammanhang med hvad vi ofvan anfört.
En intressant kulturhistorisk skildring af vissa sidor i det svenska folkets
inre lif, under de jämförelsevis sent förflutna årtionden har i dessa dagar
lemnats den svenska allmänheten genom ofvannämnda arbete af den redan förut
såsom författare till »En man öfver bord» bekante signaturen »Horatio».
Genomläser man detta arbete, så vinner man i flera afseenden rätt mycken
behållning äfven i fråga om sin tids problemer. Men man får ej glömma, att
det först och sist har ett kulturhistoriskt intresse, om det än afser att lära ett
och annat för vår tid och visserligen såsom förf. själf säger i hvarje fall är
skrifvet: »ej blot til Lyst-».
Framställningens form har för förf. inneburit åtskilliga svårigheter, dem
vi ej anse, att han fullständigt kunnat öfvervinna. Arbetet är först och främst
ett mellanting mellan dialog och roman. Detta har sin grund däruti att, ehuru
det eger formen af en roman, det dock vill framställa företrädesvis det inre
själslifvets utveckling, men det har dock med sig sina egendomliga svårigheter.
Samtal och monologer bli så långa, att de inverka störande på den raskare
fortgång i handling, som man väntar af en roman. Men å andra sidan äro
romanens drag så starkt utpräglade, att dessa räsonnemang mer eller mindre
måste lida af ytlighet, från hvilken en fullständigt genomförd dialog lätt kunnat
frigöra sig. Såsom roman betraktadt är arbetet ett mellanting mellan historisk
roman och didaktisk tendensroman, och äfven detta medför svårigheter, såsom
framför allt att man ej rätt vet, hvar man har författaren i fråga om de
specifikt nutida riktningarne. Vid åtskilliga enligt vår uppfattning förefintliga
kompositionsfel, t. ex. att så många bipersoner införts i framställningen, att äfven
för den uppmärksamme läsaren öfverskådligheten försvåras, lägga vi mindre
vikt. Men större sådan lägga vi däremot vid den, vi säga rent af i de flesta
fall bristfälliga, i flera enligt vårt förmenande felaktiga psykologiska analysen.
Omvändelser och kastningar från den ena väldsåskådningen till den andra
åtminstone förefalla många gånger omotiverade, t. ex. Niis Bertrams helt
plötsliga öfvergifvande af och lika plötsliga återgång till sin barnatro, hvarom mer
längre fram. Det kan naturligtvis ligga något därunder, som förf. kännt och
tänkt, gör det också säkerligen, men motiveradt i framställningen är det icke.
Blott i en oredig dimma träda oss dessa händelser till mötes. Vi återkomma
i annat sammanhang till detta längre fram. Som ett exempel på efter vårt
förmenande bestämdt falsk psykologisk analys vilja vi anföra grefvinnan von
Törnes önskan att dölja sin bord, sedan denna en gång blifvit henne bekant.
Grefvinnan är osympatiskt tecknad, särdeles mot slutet, då hon ännu mer synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
