Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - Wilhelm F. Brand: Londons teatrar. Öfvers. - I. De dramatiska scenerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
LONDONS TEATRAR.
nu en gång för alla alis icke är vuxen eller åtminstone for länge sedan vuxit
ifrån. Många scener gjorde rent af ett pinsamt intryck. Om någonsin en stor
konstnär saknat mångsidighet, så är detta Irving. Hvarföre skall han då så
afgjort sträfva att lägga det i dagen!
Synnerligt förtjänstfull är ock hans verksamhet såsom teaterledare. Det
var Irving, som något så när bragte Shakespeare åter till heders i eget
fädernesland. Och med afseende på den sceniska utstyrseln, hvari länge de engelska
teatrarna varit oöfverträffade, har han gått före alla andra, liksom han ock
ständigt haft sin sträfvan riktad på ett godt samspel. I detta hänseende står
värdigt vid hans sida i främsta ledet Miss Ellen Terry, en klassisk företeelse med
illusorisk framställningsförmåga, ehuru icke alltid förfogande öfver tillräcklig
-eld i de passionerade scenerna.
Huru stora framsteg än Lyceum-teatern gjort under Irvings ledning, ett
missförhållande är det, som den ej kunnat befria sig ifrån — ett förhållande,
som måste inverka i hög grad hämmande på skådespelskonstens sunda
utveckling, men som ekonomiska hänsyn tyckas hafva gjort oofvervinneligt. Jag menar
det bruket, att ett teaterstycke uppföres kväll efter kväll, så länge det finnes
publik, stundom under flera månader, ja i åratal. Därigenom kan naturligen
den erforderliga personalen inskränkas till antalet, och utstyrseln kan i alla dess
detaljer erhålla den omsorgsfullaste och kostsammaste vård, och särskildt i detta
sistnämnda har den engelska publiken högt uppdrifna fordringar. Åskådarne
kunna naturligen ändock erhålla någorlunda omväxling i repertoaren, då
London eger mer än två dussin teatrar.
Näst efter Lyceum förtjänar »Haymarket-Theater» att nämnas, hvilken
står under Beerbohm-Tree’s skickliga ledning. På fädernet är denne (trots det
holländska namnet) af tysk härkomst. Han väckte först under teaternamnet
Tree uppseende genom sin ypperliga framställning af dessa utländska bofvar,
som äro så populära i de engelska teaterpjäserna. Den italienske prinsen, ryske
fursten, franske markisen eller tyske baronen, alla dessa mer eller mindre
stereotypa figurer, som de dygdädle engelsmännen tro sig nödgade att använda
för utöfvandet af allehanda skurkstreck, hafva i Mr. Tree funnit en
oefterhärmlig framställare, som sorgfälligt vetat återgifva alla nationella egendomligheter i
det yttre, i uttalet af engelskan, liksom i hela sitt uppträdande, då han
presterat en hel följd af intressanta internationella karaktersstudier, — om vi ock
kunde önska, att engelsmännen vore mindre barnsliga, mindre genomträngda
af sina egna landsmäns värdighet, än de visa sig i denna sèd att låta
utlän-dingar spela alla skurkrollerna. Emellertid är det ju icke Mr. Tree’s skuld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
