Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - S. J. Boëthius: Ord vid fosterländska studentförbundets Gustaf-Adolfsfest i Upsala den 6 Nov. 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484 ORD VID FOSTERLÄNDSKA ST.-F. GUSTAF-ADOLFSFEST I UPSALA._____
I9:e århundradet gör en krigets dag till sin högtidsdag? Just i våra dagar
har en åskådning med synnerligt eftertryck sökt göra sig gällande, som,
om den vore berättigad, skulle gifva absolut giltighet åt denna
invändning. Jag menar den eviga fredens lära. Denna har fått till målsmanen
bland tidens på visst sätt störste och ädlaste andar, den ryske författaren
Leo Tolstoi. Det torde därför ej vara olämpligt att egna ëtt ögonblicks
uppmärksamhet däråt. En sådan granskning har ej blott betydelse för
det framkastade förslaget, utan äfven för själfva vår högtidsstund. Ty är
denna uppfattning berättigad, då vore det ej blott olämpligt att göra
Gustaf Adolfs dödsdag till vår nationella högtidsdag; då vore hvarje
firande däraf obefogadt.
Det är i den rena idealismens, ja, i själfva den kristna religionens
namn som Tolstoi framställt sin fredslära, i det han till stöd åberopat
budet att ej stå det onda emot, att, om man mottager ett slag på den
ena kinden, i stället för att försvara sig vända den andra kinden till.
Men dessa hans åsikter hafva äfven vunnit genklang i ett alldeles motsatt
läger, i kretsar, hvilka ej vilja veta af hvarken idealism eller kristendom,
utan hylla en materialistisk världsåskådning. Härom må då till en början
anmärkas, att ett sådant tal från det senare hållet — materialismens —
är helt enkelt meningslöst. Ty om människan, såsom materialismen lär,
blott tillhör sinnevärlden, då är hon ock helt underkastad dennas lagar,
och den kanske förnämsta af dessa är stridens lag, är kampen för
tillvaron. I sinnevärlden gäller blott styrkans rätt. Med full sanning säger
ordspråket: »Det är så världens lopp, — den ene skall den andre äta
opp.» Hvarje organisms lif betingas här af andra organismers död, af en
strid, hvars offer de blifva. Tillhör mänskligheten blott sinnevärlden, då
är det lika naturligt, att människorna sönderslita hvarandra, som att
vilddjuren göra det. Krafvet, att mänskligheten bör undandraga sig
stridstillståndet, att människorna böra visa försonlighet och hålla frid sins
emellan, innebär därför ett erkännande af att mänskligheten lyder äfven
under andra lagar än sinnevärldens, ja, blotta tillvaron af ett sådant kraf
är ett bevis på den materialistiska världsförklaringens otillräcklighet. Det
visar nämligen, att människan har erfarenhet af och fordringar på sig
ställda från en annan värld än den sinnliga med andra lagar än dennas.
Den världen är förnuftets, andens, Gudsrikets, och en af dess lagar möter
oss just i det af Kristus uttalade freds- och försonlighetsbudet. Vore nu
människan blott medborgare i detta andliga rike, då hade hon att absolut
rätta sig efter dettas lagar, men lika visst som hon tillhör förnuftigheten
med en sida af sin varelse, lika visst tillhör hon här sinnevärlden med den
andra, och därför måste hon ock lyda de lagar, som i »hennes kött äro»,
och således äfven stridens lag. Hon kan lika litet undandraga sig denna
som t. ex. hungerns lag. Denna innebär ju en djurisk drift, och man
skulle då kunna säga, att dess tillfredsställande är något oandligt och
därför människan ovärdigt. Vore nu människan blott ett andligt väsende,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
