Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - Hjalmar Edgren: De nyare språkens studium vid våra läroverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NYARE SPRÅKENS STUDIUM VID VARA LÄROVERK.
493
Både frånvaron af något öfvervägande behof och svårigheten att med
rättvisa mot andra kraf tillgodose ett förmenadt behof af talofningar i den
allmänna skolan synas alltså fordra deras uteslutande ur densamma. Däraf följer
ingalunda, som redan är antydt, att ej det rent praktiska språkstudiet kan i
andra skolor och under andra förhållanden vara både fullt berättigadt och af
största vikt.
Med allt erkännande däraf, att mindre kulturfolk äro i behof af mera
förtrogenhet med främmande språk än de större, ega de likväl alltid skäl se
till, att de ej på bekostnad af egen själfständighet allt för mycket stoltsera
med lånade fjädrar. Språkfåfänga kan dock maskstinga ett folks
bildningssträfvanden. Långt bättre under vanliga förhållanden att samla sitt bemödande på
förmågan att väl behandla det instrument, som ger uttryck åt ens eget folks
innersta lif, än att utan klart och giltigt syftemål lära sig fuska på flera instrument.
* *
Helt annorlunda gestaltar sig frågan om språkens studium vid våra
allmänna läroverk, när vi betrakta dess litterära syfte. Här dela sig ej längre
meningarna mycket om skolans uppgift, som om hennes metod.
Vidhålla vi vår redan framställda grundsats, att kännedom af främmande
språk är en häfstång för bildning, en nyckel till de kulturskatter, som ej
upplåtas med vårt eget språk, då är äfven det omedelbara målet och därmed i
hufvudsak metoden för språkstudiet i ofvanberörda läroverk bestämdt. Målet
måste vara att gifva lärjungen en sådan nyckel i handen, och metoden, den
som med minsta tidspillan leder därtill.
Nu yrkas det visserligen ofta, att språkets studium redan i och för sig
är en andlig vinning. Språket, heter det, är tankens uttryck. Dess studium
innebär därför ett redande af våra begrepp, och grammatisk och syntaktisk
analys bor vara språkundervisningens hjärta. Är då denna slutledning så
riktig, som den tilläfventyrs vid ett ytligt betraktande kan synas vara? Är det
först och främst pedagogiskt riktigt att som ett absolut mål leda det unga
sinnet in uti tankelagarnas abstrakta värld och tvinga detsamma att däri finna
hela sin näring? Är det vidare någon vinning att för hvarje nytt språk låta
den lärande genomgå samma gymnastik? Ligger det slutligen någon rimlig
sanning däri att, bortsedt från det logiskt klara, tillika ett tomt memorerande
af de under tidernas lopp i legio uppkomna oregelbundenheterna och idiomen,
om hvilkas historiska analys det naturligen ej kan vara fråga i skolan, skulle
innebära någon »tankegymnastik»? Minnesgymnastik må vara, men snarare
■ett tankeförslafvande än tankegymnastik! Det säges, att Kinas barn, för så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
