Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - L. H. Åberg: Olika världsåskådningar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5o 6 OLIKA VÄRLDSÅSKÅDNINGAR.
Men hvilka blifva väl de båda grundåskådningarnes konsekvenser? —
Hvilken betydelse för lifvet har det, om man tillägger tanke och vilja den plats
i världen den personliga världsåsikten vill göra, eller man frånkänner dem denna?
En hvar skall nog medgifva, att denna betydelse är omätlig, på hvilken
sida han än för sin del må ställa sig. På mycket olika sätt kommer man
visserligen att betrakta natur och människolif allt efter som man intager den ena
eller andra ståndpunkten, ja i själfva verket beror däraf den uppfattning, man
gör sig snart sagdt af hvarje naturföreteelse, hvarje mänskligt förhållande, hvarje
mänsklig sträfvan — såvidt man nämligen vill gå tillbaka till de yttersta
förutsättningarne i hvarje fall och betrakta saken i ljuset af sin världsåsikt i det hela.
I största allmänhet skulle vi vilja angifva den saken så, att det personliga
åskådningssättet erbjuder garanti för en förnuftig världsordning, något, som
naturalismen omöjligen kan göra. Väl veta vi, att de finnas, hvilka förklara sig
vara och i viss mån äfven äro naturalister, men likväl hålla fast vid en sådan
förnuftig världsåskådning, men huru dessa båda antaganden skola stå
tillsammans, det är èn fråga, på hvilken vi frukta, att de blifva oss svaret skyldige. —
Krafvet på en förnuftig världsordning utgår tydligen från människoanden, från
vår tanke och vilja, eller med andra ord just från vårt förnuft. Det är tanken,
som fordrar, att allting ej blott skall vara hvad det faktiskt är, utan jämväl att
det skall finnas, hvad vi kallat en mening i allt. Men ligger nu ingen tanke,
intet förnuft till grund för världsalltet, är ej människotanken just såsom tanke
besläktad med dettas allsmäktiga upphof, är den helt enkelt en naturprocess,
som andra sådana, hvilket berättigande får då väl detta kraf? Detsamma som
ett sjukt hjärtas fantastiska anspråk på, att allt i världen skall gå efter dess
nycker.
Väl veta vi, att människor finnas, som påstå sig just genom krafvet på en
förnuftig världsordning hafva blifvit förda till öfvergifvande af en personlig
världsåsikt och antagande af naturalismen. Det är dock väl uppendagligt, att de
då antingen missförstått betydelsen af detta kraf eller ock, hvilket är sannolikare,
gått ut från en så låg form af personlig världsåsikt, t. ex. någon mycket krass
form af antropomorfism, att hvad som skolat gälla som en förnuftig
världsordning för dem framstått som, och äfven i själfva verket varit höjden af
oförnuft. Huru än härmed må förhålla sig, säkert är, att ej få de sin fordran
infriad af naturalismen. Den lägsta form af personligt betraktelsesätt erkänner
åtminstone denna fordran, om den ock ej kan infria den. Ty från ett
fullkomligt tänkande och fullkomligt viljande väsen skall dock världen och
människan här leda sitt upphof, huru otillfredsställande man än sedan gör reda för,
hvari dess fullkomlighet och dess anordningars fullkomlighet bestå. Men na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
