Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - L. H. Åberg: Olika världsåskådningar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5o 6 OLIKA VÄRLDSÅSKÅDNINGAR.
detta, kunnat af andra skäl bestå i denna kamp och lemna sina egenskaper i
arf åt efterkommande, dels att själfva kampen så småningom modifierat lifvet
och dess organer.
Så långt naturalismen. — Annorlnnda betraktar den personliga
världsåsiktens anhängare saken. Människan, säga de, är befogad att lägga sin tankes,
sin personlighets mått på tingen. Hon är det, emedan hon, just såsom person,
är i särskild bemärkelse befryndad rned världens eget upphof och styresman^
Finner hon naturen, mätt efter måttet af den fullkomlighet, hvarom hon i sitt
inre bär föreställningen, vara ofullkomlig, så är naturen också verkligen detta.
Denna natur eger sin verklighet, som, just emedan den är opersonlig, ei ur
sig själf, utan allenast ur det personliga kan förklaras, och som från detta leder
sitt upphof, genom detta får sin mening och sin betydelse. Bland åsikternas
anhängare kunna väl meningarne vara delade, om huru detta sedan skall fattas,
saken själf står fast.
Vi hafva som karakteristiskt för en personlig-världsåskådning anfört, att
allt måste hafva mening och betydelse. Därföre är ock naturen ändamålsenlig.
Yttre inverkan på lifvet må såsom medel till dess fullkomnande i ett visst
afseende tillika vara ett medel till ändamålets uppnående. Men att detta medel
verkligen kunnat leda därhän, att högre former af lif och slutligen det
personliga lifvet framträdt i naturen, detta får sin förklaring ur hennes
ändamålsenlighet, — därur,’ att hon ursprungligen varit danad till detta lifs frambringande. —
Men naturen har då ej sitt ändamål i sig själf. Den har sitt ändamål i det
högre, det personliga, från hvilket hon leder sitt upphof, och hvaraf hon ytterst
regeras.
Emellertid kan denna ändamålsenlighet fattas på mer än ett sätt. Den
kan så fattas, att naturen af världsdanaren blifvit på rent’ yttre sätt så inrättad,
att hon tjänar ett yttre, för henne själf främmande ändamål, t. ex. människans
nytta och bekvämlighet eller öfverhufvud Guds afsikter med människan. Men
den kan äfven fattas så, att den är en inneboende tendens hos naturen att
förverkliga sitt eget innersta väsen, hvilket är förnuft och personlighet.
Så mycket om naturen. Nu till människan och de mänskliga förhållandena.
Enligt naturalismen är människan helt och hållet en naturvarelse, såsom de
andra naturvarelserna. Gudabefryndad, i fall detta uttryck öfver hufvud här
kan användas, kan hon visserligen sägas vara i en bemärkelse, nämligen, den i
hvilken allt, som ingår i naturen kan sägas vara detta. • Men härvid gäller,
hvad Vi sagt om Guds tillvaro och odödligheten. Det är ej detta man menar,
då man säger, att människan är gudabefryndad. Ty då menar man, att hon
genom sitt personliga lif är besläktad med Gud i en alldeles särskild bemärkelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
