Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - J. A. Eklund: Några tankar om nervlifvet och det sedliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 18 NÅGRA TANKAR OM NERYLIFVET OCH DET SEDLIGA. ______
gör, att man i en viss oppositionslusta kastar bort alltsammans. När man t. ex.
ser dessa roddmänniskors stundom otäcka armmuskler, när man ser de ofantligt
stora nederdelarne och de smala öfverdelarne af sportsmäns hufvuden, ytterligare
pointerade genom den bekanta diminutiva mössan, som framhåller hjärnans
obetydlighet — när man ser dem i verkligheten eller på planscherna i
boklådsfön-stren bland de premierade kapplöpningshästarne, så blir man ledsen på det.
Men man bör tänka, att det är också här fråga om »barn och badvatten».
II.
Hvarför är det en sedlig fordran, att man skall vårda sin kropp och sitt
nervlif? Därför, att det i det hela är sannt, att jag ej kan hafva en sund själ
i en sjuk kropp. Jag komi7ier såsom sjuk aldrig att fylla min sedliga uppgift
i lifvet sä, som jag skulle kunna göra ?ned ett sundt nervlif.
Det kan omöjligen vara en etisk motivering af satsen att endast säga:
det är nyttigt att vårda sitt nervlif, såsom en utilitaristisk moral skulle uttrycka
sig. Nog är det nyttigt. Men först då uttalar jag en etisk grundsats, om
jag säger: det är min plikt att göra det som är nyttigt i detta afseende. Stryker
man pliktbegreppet, så kan man ej besvara frågan, hvarför man skulle välja
det nyttiga — framför t. ex. det angenäma. Det nyttiga och det sedligt rätta
äro ingalunda identiska begrepp, icke ens om det skulle kunna bevisas, att
det alltid vore nyttigt att handla rätt, alltid vore rätt att handla klokt. Jag
.kan ej vara med om det besynnerliga hoprörandet af det kloka, det nyttiga,
det angenäma, det rätta o. s. v., som råder i »moderna» moralteorier. Dessa
teorier beteckna för mig den naturalistiska åskådningens sedliga bankrutt.
Om jag också endast betraktar mitt lif helt kvantitativt, d. v. s. endast
ser på det såsom en summa af lifsyttringar och därvid fasthåller den synpunkten,
att lifvet är något »godt» och att jag därföre bor sträfva efter att nå den
högsta möjliga summa af lif: den största möjliga »lifslängd» och »lifsbredd»,
den största möjliga extensitet och intensitet af lifvet — så framgår redan från
den synpunkten tydligt nödvändigheten att verka for sundheten i sitt nervlif.
Man behöfver kanske någon erfarenhet för att rätt djupt förstå det. Men den
som har att räkna månader och år af tvungen arbetsinskränkning för sina sjuka
nervers skull, han får bittert beklaga gammalt oförstånd, lättsinnigt slöseri med
sitt kroppsliga lifskapital, om han annars har skuld i det afseendet.
Detta resonnemang förutsätter, som sagdt, att lifvet i och för sig, äfven
utan att man ingår på lifsyttringarnes kvalitet, är något värdefullt. D. v. s.
tankegången är optimistisk. Pessimismen, som betraktar lifvet såsom ett ondt,
kan ju ej gilla den. Men det är väl ändå en sak, värd att två gånger och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
